Tio år
Tio år sedan den där dagen som ändrade om i världspolitiken. Tio år sedan vi blev säkerhetsgalningar och slutade lita på någon. Tio år sedan allt vändes upp och ned och vi slutade att förvånas.
Två flygplan, två höghus. Jag satt vid köksbordet i radhuset och åt mellanmål innan fotbollsträningen skulle börja och lyssnade på rapporteringen från New York. Tolv år gammal kunde jag inte ta in allt det där med terror och orsakerna bakom det som skett. Två flygplan, två höghus, det minns jag från de allvarliga radiorösternas rapporter. Åt mellanmålmackorna och åkte till träningen. Berättade vad de sagt på radion och ingen trodde ett ord på vad jag sa.
De misstänkte med all säkerhet att något slagit slint i huvudet på mig. Att jag blivit mytoman för en dag. Så vi pratade om annat istället och sparkade boll på höstgrön gräsplan strax utanför stan. Hemma igen var New York allt som fanns i teve och radio. Världen var skräck och lamslagen. Terrorn hade slagit till med full kraft och president Bush klargjorde att alla som inte var med USA skulle ses som fiender. Med oss eller emot oss, som han uttryckte det. Afghanistan och Bin Laden, det var de två huvudmålen när fiende skulle utses. Jag förstod lite av det där då, men eftersom jag var uppväxt med ett skeptiskt synsätt på allt som USA på något sätt är inblandat i så tänkte jag att det inte gick att hålla med president Bush fullt ut heller, där han stod på podiet och höll sitt tal.
Det fanns ingen klar vinnare eller förlorare, ingen vän eller fiende och det var någonting nytt för mitt tolvåriga jag. Det här var inte svart eller vitt, det var så många andra färger inblandade och det gjorde efterdyningarna till attackerna svåra att förstå och ta in. Sedan hoppade Tony Blair på krigståget mot Afghanistan och då minns jag att min far var mycket upprörd. Han har och kommer aldrig att gilla Tony Blair. Tror han tycker att Blair är en hycklare på många plan. Jag tycker Blair har gjort en hel del bra som politiker, men det säger jag inte till min far.
För tio år sedan tänkte sig nog både Blair och Bush att konflikten var mer svart eller vit. mer enkel att lösa, att det var ett "vanligt" krig som skulle vinnas. Det trodde blåa politiker här i Sverige också, men allt det skulle komma att ändras. Det går inte att bomba världen säker, det har världen insett under de senaste tio åren. Kriget mot terrorism är ett komplext krig utan vinnare. På något sätt känns det som ett steg frammåt när moderaten Fredrik Reinfeldt på tioårsdagen i Nyhetsmorgon på tv4 medger det och säger att det är mer komplicerat än så. Att han insett det. När det gäller terrorism finns inga vinnare alls. Bara förlorare.
Två flygplan, två höghus. Jag satt vid köksbordet i radhuset och åt mellanmål innan fotbollsträningen skulle börja och lyssnade på rapporteringen från New York. Tolv år gammal kunde jag inte ta in allt det där med terror och orsakerna bakom det som skett. Två flygplan, två höghus, det minns jag från de allvarliga radiorösternas rapporter. Åt mellanmålmackorna och åkte till träningen. Berättade vad de sagt på radion och ingen trodde ett ord på vad jag sa.
De misstänkte med all säkerhet att något slagit slint i huvudet på mig. Att jag blivit mytoman för en dag. Så vi pratade om annat istället och sparkade boll på höstgrön gräsplan strax utanför stan. Hemma igen var New York allt som fanns i teve och radio. Världen var skräck och lamslagen. Terrorn hade slagit till med full kraft och president Bush klargjorde att alla som inte var med USA skulle ses som fiender. Med oss eller emot oss, som han uttryckte det. Afghanistan och Bin Laden, det var de två huvudmålen när fiende skulle utses. Jag förstod lite av det där då, men eftersom jag var uppväxt med ett skeptiskt synsätt på allt som USA på något sätt är inblandat i så tänkte jag att det inte gick att hålla med president Bush fullt ut heller, där han stod på podiet och höll sitt tal.
Det fanns ingen klar vinnare eller förlorare, ingen vän eller fiende och det var någonting nytt för mitt tolvåriga jag. Det här var inte svart eller vitt, det var så många andra färger inblandade och det gjorde efterdyningarna till attackerna svåra att förstå och ta in. Sedan hoppade Tony Blair på krigståget mot Afghanistan och då minns jag att min far var mycket upprörd. Han har och kommer aldrig att gilla Tony Blair. Tror han tycker att Blair är en hycklare på många plan. Jag tycker Blair har gjort en hel del bra som politiker, men det säger jag inte till min far.
För tio år sedan tänkte sig nog både Blair och Bush att konflikten var mer svart eller vit. mer enkel att lösa, att det var ett "vanligt" krig som skulle vinnas. Det trodde blåa politiker här i Sverige också, men allt det skulle komma att ändras. Det går inte att bomba världen säker, det har världen insett under de senaste tio åren. Kriget mot terrorism är ett komplext krig utan vinnare. På något sätt känns det som ett steg frammåt när moderaten Fredrik Reinfeldt på tioårsdagen i Nyhetsmorgon på tv4 medger det och säger att det är mer komplicerat än så. Att han insett det. När det gäller terrorism finns inga vinnare alls. Bara förlorare.