etwo

Det här med att vi människor spelar olika roller i våra liv verkar i Sverige 2012 vara något som alla inte har förstått. Inte roller som att vi är olika personer vid olika tillfällen, utan roller som att vi har olika uppdrag, befattningar, jobb och sysselsättningar som inte har med den privata versionen av oss själva att göra.
   De här olika, mer formella versionerna av oss själva behöver inte det privata jaget få tillgång till. Ibland är det såklart nödvändigt och till och med lite trevligt om vi ger av oss själva. Kanske drar vi en rolig anekdot på jobbet eller bakar en tårta åt kollegorna till fikarasten. Vi släpper loss på personalfesten och bildar team med de andra på någon meningslös frilufsdag. Så långt, allt väl. Alla är nog överens om att det inte skadar att ge lite av sig själv.
   Det som blir problematiskt är när det privata i för stor utsträckning gör intrång i arbetsrollen. När det privata får för stor betydelse. När personens ”sociala kompetens” spelar för stor roll vid till exempel en omorganisation på ett företag. Det får aldrig bli viktigare att tycka det är roligt att vara med på personalfesten än att faktiskt sköta sina arbetsuppgifter prickfritt och oklanderligt.
   I Sverige 2012 har det blivit mer regel än undantag att arbetsgivare tar sig egna friheter att inrätta egna policys och regler för de anställda.
   Ofta står de här reglerna vid sidan om rikets lagar och det kan kanske ibland kännas relevant och viktigt för ett företag att stoltsera med sådana här regeldokument. Men ibland blir det fel. Tänker till exempel på basketklubben på Gotland som sparkar två stjärnspelare utan att ens invänta deras rättegång, tänker på företag som inför rökförbud och på företag som kartlägger anställdas levnadsvanor i de sociala medierna. 
   Någonstans måste det gå att dra en gräns för vad som är privat, någostans måste det finnas ett rum där vi medborgare inte ses som arbetskraft eller faller under arbetsplatsens lupp. Jag hade en chef en gång som inte brydde sig det minsta om hur vi anställda levde våra liv vid sidan om jobbet. Så länge arbetsuppgifterna klarades av var han nöjd med oss. Det känns uppfriskande att tänka på en sådan arbetsplats i dagens lätt kvava företagsklimat.
   Vi spelar olika roller i livet och förhoppningsvis är mycket av vårt skådespelande privat sådant. Det ska inte bedömas och analyseras av ens arbetsgivare och på grund av det få konsekvenser. Man måste få stämpla ut ibland för att sedan, när man stämplar in igen, vara fri att göra just det och släppa det privata om man vill. Det handlar om våra olika roller.