etwo

En gammal vän ringer mitt i natten och det stör honom lite. Först tycker han så, men sedan kommer han på att det inte gör så mycket egentligen. Nattliga samtal, ibland kryddade av lite alkohol från uppringarens sida är i själva verket en väldigt vacker och öm företeelse. En vänskapsförklaring i sig.

   Mycket ärligt och hjärtligt blir sagt i skydd av mörkret och med långa avstånd mellan gamla kumpaner. Man är ärlig i de där samtalen. Ibland har man när man ringer hamnat i någon obskyr situation, ibland är mörkret för kompakt att handskas med på egen hand och ibland är saknaden efter det som en gång var för stor att bära runt på ensam genom sömnlösa helger. Man vill ju berätta, dela glädjen och sorgerna med dem som förstår och funnits med innan.

 

De enas om att de ska snacka vidare en annan dag. De kommer på varandra med att låtsas vara vuxna i sitt resonemang, men säger ingenting om det. De gillade att göra narr av sådana konversationer förut. Tidigare var det han själv som ibland brukade ringa de nattliga samtalen till de nära, det var ombytta roller. Det fanns så mycket att berätta tyckte han då och så många stunder han ville dela med de som inte var på plats. Han var med om saker han trodde var oslagbara, han var i sitt rätta forum och ibland gick han nog till och med runt med känslan av att han hade hittat hem.

   Även om han inte vågade formulera det riktigt så skarpt. Men det måste ha varit tillfälligt, perioden av nattligt ringande från hans sida varade inte så speciellt länge.

 

Och i början på sommaren, när även hon ringde ibland och det för en stund verkade som om att även en sådan som han kunde göra saker rätt. Riktigt så enkelt var det inte och allt han kan säga nu är att han förstår henne, fast inte ens det har han lyckats förmedla till henne.

   Nu försöker han nästan medvetet undvika att själv vara den sena uppringaren. Han har frivilligt kravlat sig tillbaka och återtagit en roll som någon form av Karlavagnen-medarbetare som svarar, lyssnar, håller med och ibland även försöker sig på att ge ett och annat gott råd på vägen till uppringaren. Så värst mycket på den egna horisonten finns i ärlighetens namn inte att förmedla.

 

Att få de sena samtalen är tecken på att det är ett liv som trots allt pågår. Han tror rent av att han kan säga att han gillar påringningarna. Han tänker att han kommer börja oroa sig och sakna dem om de någon gång tystnar under en längre period eller det för för alltid slutar ringa efter klockan tio. Det är lite som med böcker. Han läste någonstans att människor som har ett sunt, dynamiskt och fungerande umgänge med andra människor ständigt saknar böcker i sin egen bokhylla. Det finns små gluggar i raderna om man tittar noga. Diverse titlar ur hyllan befinner sig hos vänner istället för i hemmet. Han tänker att han har blivit den som lånar av andra. Av deras böcker, tid, begåvning, vänner och tålamod. Därför är han glad för nattsuddarnas resonerande och infall att slå just hans nummer när det faller dem in.