Äppelvår
Bussresa i Sverige 2011. Den slingrande vägen är ganska tråkig bortsett från biten när vi rullar ut ur Stockholm. Jag gillar att åka genom Stockholm, det är så fint. Några nya, stora hus har byggts vid Centralstationen. Med pampig utsikt över vattnet och imponerande arkitektur. Ett konferenscenter. Men det ser inte barnfamiljen som sitter på platserna omkring mig i bussen. De är som uppslukade av sina elektroniska apparater. Kameror, smarta telefoner och små bärbara spelstationer. Heter sådana där fortfarande Gameboy?
Upptagna med sitt stirrar de in i sina skärmar. Familjen, två vuxna och två små barn säger inte så mycket till varandra, de är inne i sina apparater. Ser inte konferenscentret och heller inte, när bussen rullat ut ur staden, hur vackert hösten klätt upp naturen i färgglad höstskrud. Några få äpplen kvar på träden, de flesta har fallit till marken. Det är höst, tystnad och elektronik.
När det inte är så långt kvar till slutdestinationen för bussresan så frågar dottern sin pappa hur långt det är kvar, hur många minuter som återstår.
”Vet inte”, svarar pappan kort och tydligt distraherad över att behöva svara på en fråga från sin dotter.
Säkert jobbmejl, tänker jag. Klart att han inte har tid då att konversera med sin dotter. En stunds tystnad till följer. Pappan knappar frenetiskt och djupt koncentrerat på sin telefon och ser ut att ha fullt upp. Veck i pannan.
”Får jag spela efter dig pappa?”
”Mm”, svarar han och lämnar lite motvilligt ifrån sig sin smarta telefon till dottern. Då är det bara några minuter kvar av resan.
Jobbmail? Nej, bara ett sådant där spel till den smarta telefonen som fadern har pysslat med under tystnad.Vår elektronik är kanske mer än någonsin med i familjernas gemenskap. Sitter med i buss och stugvärmen. Supertelefonerna har sin givna plats i världens modernaste land, där det nu är höst och nästan vinter.
Men det våras ännu för det största äpplet av dem alla.
Apple, en del av familjen.