etwo

Mitt rum från förra lägenheten är nedpackat i ett par olika papperskartonger. Släpar in dem från förrådet för att gå igenom och sortera. Det första som möter mig när jag öppnar kartongerna en stor trave med gamla Offside-tidningar. Får stålsätta mig och plocka fram min mest disciplinerade sida för att inte sjunka in i den gamla travens innehåll. Ett reportage om Neapel av Peter Birro från 2005 och en lång Alessandro Del Piero-text fångar genast mitt intresse. Men lägger undan dem och fortsätter sortera. Eller mer går igenom och noterar. Inte så mycket blir bortsorterat. Som det lätt kan bli.

Ett gammalt randigt blad med några slarvigt ritade matematiska formler åker i pappersinsamlingen. Det är i princip det enda jag slänger. Bläddrar och skummar igenom. Grejer som kan vara bra att ha finns gott om i boxarna. Hittar slitna pingisrackets, en svart slips som ligger i botten av en låda och ett gammalt brev från Malta.

Kan se mig själv, den jag var stå i smyg utanför fönstret i skymningen och titta in. Otåligt, men försiktigt, lägger han pannan mot rutan och andedräkten gör imma på fönstret. Han vill nog komma in och vara med i bläddrandet och kanske berätta lite historier. Förklara sig på vissa ställen och motivera sig.

Mycket dyker upp, mycket har varit bortglömt länge men kommer den här eftermiddagen fram och får skina en liten stund i det gulaktiga lampskenet. Gamla skivor, vilken skatt. Ljudet och texterna, ledmotiven till en uppväxt ligger där i förrådets flyttkartonger. Kent, The Libertines och Broder Daniel. Eldkvarn och skivan med storebroderns gamla band. Om alla låtar finns så mycket att säga. Håkan Hellströms första album ligger i högen. Sönderspelad och repad på några ställen. Barndomens arkiv. Tintin och Buster lästa till toner av Thåström. 
   En sexårig version av mig själv stirrar plötsligt på mig från ett bleknat passfotografi. Han bär en randig tröja och stora, starka glasögon, men ser ganska nöjd ut ändå. Lägger tillbaka honom i kartongen.