etwo

En torsdag som alla andra i går, en ganska vanlig dag utan några överaskningar. Lite i linje med hur det ser ut det här året för mig. Lektioner och lärande. Litteratur och lyssnande. Ibland några steg frammåt och ibland stående på samma ruta med en frågande min och med en undran över mycket. En torsdag som alla andra, men på dagen tre år sedan mitt kaffejobb i London tog sin början och det känns som en evighet sedan. Tre år är ibland så lång tid som det låter. Det rymms så mycket inom ramarna för de där tre åren. En resa iväg, en resa med mig själv och så många upplevelser och människor som gjort avtryck. På fredagsmorgonen är det frostigt och iskallt i byn. Hukar i kylan. Människorna värjer sig.
Saknar storstaden i den här kylan. Saknar det livligt pulserande när staden vaknar för dagen. Saknar lukten av blöt London-asfalt som torkar i solskenet. Människorna, det stökiga, en eftermiddags-pint i skymningen och den barnsliga glädjen i att upptäcka en ny liten gränd någonstans. Tänker på de tre åren de här dagarna och skulle inte vilja byta mot något. Inte så mycket blev sparat och inte så mycket var för framtiden. Det var inte så långsiktigt eller framgångsrikt alls. Men räknat i minnen har jag massor på fickan och det är väl alltid något. Trivs i den nya rutinen.
Trivs med det organiserade och välstädade i den nya byn som jag bor i. Folk är vänliga och försöker ta hand om varandra. Det är nog lite mer långsiktigt här än vad jag är van vid. Det handlar mer om investeringar än om doften av blöt asfalt i London. Men saknar det ändå ibland. De där dofterna och den oslagbara känslan av att sitta på cykeln i morgonrusningen tillsammans med en sol som går upp och bankirer i fina kostymer och kreativa människor på coolare cyklar än min egen runtomkring mig. Ler vid minnena.