Mellan natt och dag
Sitter på golvet i kaffebutiken och skriver detta. Arbetspasset slut for dagen, alla studenter och advokater gått hem för att ha afton. Nytt försäljningsrekord, glada miner och en dag när inte ens ett trasigt mjölkpaket i kylskåpet kan rubba det goda humöret.
Dröjer mig kvar i tystnaden. Bara en surrande fläkt som sällskap efter stängningen. Väntar på att det ska bli lagom tid att åka och spela lite korpfotboll och följer skymningen över Fleet Street med ett öga. Gatan och butiken tom, letar efter något i minnet, har det i tanken, men tappar det innan det riktigt hinner nå fram till mig där jag sitter i strumplästen på linoleumgolvet. Vaknar två morgnar i rad och kan nästan se det framför mig, det där i minnet, gestalta sig i det vita skenet från lyktorna nere på gatan. Men bara busskuren står där nere på sin plats när jag sömningt blickar ut i morgonen. Vårmorgnar och fåglarnas melodier som start på dagarna långt innan solen gått upp. Går flera kvarter utan att en endaste människa visar sig och undrar om det är något att prisa eller bli rädd för. Kanske bli rädd för man prisar det. Den klara, kyliga luften, ens egna steg ekande mellan husen och bara hos bagaren på hörnet i korsningen är lamporna tända. Nog är det ändå en slags magi de där tidiga morgnarna. De kommer på köpet som ett hemligt avtal, finns inga vittnen, villkor eller visdomsord. Bara den där korta, mycket korta stunden under morgonen där det är du och dina funderingar som ensamma brottas med varandra utan insyn eller inblandning. Innan den stora staden vaknar upp finns ett liten tomrum mellan nattlivet och morgonrusningen. Ingen ser eller delar det med dig, som en hemlig plats, en byggd koja i skogen. Som på linoleumgolvet gömd bakom baren på det nedsläckta fiket. Letar men hittar det inte.
Dröjer mig kvar i tystnaden. Bara en surrande fläkt som sällskap efter stängningen. Väntar på att det ska bli lagom tid att åka och spela lite korpfotboll och följer skymningen över Fleet Street med ett öga. Gatan och butiken tom, letar efter något i minnet, har det i tanken, men tappar det innan det riktigt hinner nå fram till mig där jag sitter i strumplästen på linoleumgolvet. Vaknar två morgnar i rad och kan nästan se det framför mig, det där i minnet, gestalta sig i det vita skenet från lyktorna nere på gatan. Men bara busskuren står där nere på sin plats när jag sömningt blickar ut i morgonen. Vårmorgnar och fåglarnas melodier som start på dagarna långt innan solen gått upp. Går flera kvarter utan att en endaste människa visar sig och undrar om det är något att prisa eller bli rädd för. Kanske bli rädd för man prisar det. Den klara, kyliga luften, ens egna steg ekande mellan husen och bara hos bagaren på hörnet i korsningen är lamporna tända. Nog är det ändå en slags magi de där tidiga morgnarna. De kommer på köpet som ett hemligt avtal, finns inga vittnen, villkor eller visdomsord. Bara den där korta, mycket korta stunden under morgonen där det är du och dina funderingar som ensamma brottas med varandra utan insyn eller inblandning. Innan den stora staden vaknar upp finns ett liten tomrum mellan nattlivet och morgonrusningen. Ingen ser eller delar det med dig, som en hemlig plats, en byggd koja i skogen. Som på linoleumgolvet gömd bakom baren på det nedsläckta fiket. Letar men hittar det inte.