etwo

The Knife i högtalarna på nya favorithaket. Lite lågt, lite smygande når tonerna mig vid det antika träbordet och slungar mig redan under introt till Silent Shout tillbaka i tiden. Tillbaka till hemuppgifter, uppsatser, deadlines imorgon, mattekluringar som skulle vara roliga men var för svåra för mig, lunchraster i kön till bespisningen, fredagsfotboll med gänget i den tomma idrottshallen och alla de där festerna som aldrig riktigt blev vad som lovats. Efterfesterna som plötsligt dök upp i ens liv och gjorde världen till en plats den inte varit tidigare. Billig flaköl, billigt vin och alltid så väldigt kallt på väg dit eller på väg hem. Ser Marcus med instrumenten, Jim alltid lite sen, Viktor och David i lägenheten med den där soliga balkongen, Wilhelm på väg ut mot något större och hon som gjorde allt rörigt, roligt, fantastiskt och komplicerat genom att bara vara i närheten. The Knife, mycket Knife var det de där gymnasieåren och för en liten stund kan jag ta mig tillbaka och vara mitt inne i straffturneringen, Markus vardagsrum, Jannes mattelektion eller konverserandes med Jim om varför det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Alltid var vi på väg till något som skulle komma sedan. I motvinden på våra cyklar väntade vi på det som skulle rädda oss och skapa ordning, reda och sammanhang.