Extra tandkrämstub
Det är kvalmigt, dammigt och skitigt i staden. Små moln av damm och smuts blåser omkring på de kvava gatorna och regnet, det lilla som föll känns befriande i sitt stilla strilande i vårkvällen. Paraplyer, regnjackor i glada färger, två finanskarlar i blöta fest-smokingar och sedan, efter, skymtar solen fram igen.
Lågt, lågt stående, knappt synlig, men ändå där precis över hustaken i kvällen mitt i veckan som symbolen för våren eller för vad som helst.
Spikar upp ett par tavlor i hallen, slänger i en tvättmaskin och upptäcker en extra tandkrämstub i ett köksskåp. Är definitivt första gången jag har en oöppnad förpackning vid sidan av den tub som för tillfället brukas. Tänker på min far, man ska ju bli som sina föräldrar med åren, säger de, och han inhandlar alltid en extra tandkrämstub (minst) för att vara på den säkra sidan. Känns som att några slags vuxenpoäng kan räknas in på kontot efter den här upptäckten i köket. Som att jag närmat mig min far och fadersgestalt ett par steg.
Spikar upp en tavla till, får beröm av min lägenhetsgranne som också pysslar i köket. Flyr sedan, strax efter hastigt köket för en stund när hon inleder den delen av pysslet som innebär att röra ihop en form av gryta som hon gör ibland. Den doftar mycket illa och ser ut som en vattning, gulaktig havregrynsgröt (Med kött i, typ korv) I en blekgrön plastskål bereds den här grytan och får mig att stanna på rummet med stängd dörr tills jag kan höra att köket är tomt, kusten är klar och lugnet lagt sig igen. Då smyger jag ut och lagar lite italienskt till dofterna av baltisk matkultur. Carbonara är väl italienskt?