De där skorna
De flesta morgnar på vägen mellan stationen och jobbet ligger i gryningen utspridda hemlösa och får ett par timmars sömn i skydd av gamla, slitna, medtagna sovsäckar eller filtar. På ihopsamlade kartonger och tidningar ligger de där och får för en stund en djup sömnstund. Det är precis innan staden är på väg att vakna upp för den nya dagen och det är tiden på dygnet då alla är på väg någonstans. Vi är alla på väg emot något vi ska få uträttat under dagen och så har säkert den hemlöse där under filten på kartongen också gjort någon gång. Brukar tänka att han som ligger och sover i den tidiga morgonen vid värmefläkten i backen upp till Aldwych i sin röda gamla sovsäck också har stretat iväg till jobbet.
Någon gång, någonstans har nog han också under solens första strålar lämnat en varm lägenhet eller hus, kanske en familj för att gå till sitt jobb och tjäna ihop till hyran och maten. Till barnens fritidsintressen och till semestrar i solen.
Nu tar han om kvällarna av sig sina skor, ställer dem bredvid sig och kryper ned i sin sovsäck. Tänker att det måste gått snett någonstans på vägen, att han måste tagit felbeslut, blivit lurad, blivit av med jobbet, blivit lämnad eller på ett eller annat sätt rört till sin tillvaro en gång i tiden. Hamnat i en utförsbacke som inte gick att ta sig upp ifrån igen. Han kanske försökte och drömde, men inte förmådde, inte fick en andra chans. Kanske ingen chans alls.
Passerar honom och undrar vad jag egentligen har gjort för att förtjäna roligt jobb och husrum, tänker hur orättvist allt kan vara och känner en sådan sympati att det skär i hjärtat när jag ser de där prydligt ihopställda skorna bredvid sovplatsen. Blir kall och ristad. En tom ölburk, en tom kaffekopp och så de där skorna. Snyggt och prydligt, liksom ombonat mitt i allt det där eländet som det där och då inte går att se någon ände alls på. Som att det sista han har kvar att greppa, den sista fasta punkten i tillvaron är att i alla fall ställa de där joggingskorna snyggt bredvid sin blekröda sovsäck.