Tid för bussen
Usama har varit död ett litet slag, världen ska vara säkrare nu sägs det och kanske till och med frid och fröjd på vår jord nu, säger andra. I USA har Obama har ett val att vinna och har blivit populärare i sitt land efter Usamas död. På väg mot ny mandatperiod kanske och uppståndelsen kring terrorledarens död ses som en seger och steg i rätt riktning. För USA, för världen och för oss alla. Att vi ska vara mer som en familj nu och att rättvisa äntligen har skipats.
I Libyen är enligt vissa uppgifter brittiska flygplan inblandade i Ghaddafis brors död och Sverige, vi vill också vara med och brottas i Libyen med JAS-plan. JAS, våran stolthet, symbolen för teknologin och den moderna andan i landet. Lite vid sidan av lekens centrum står vi svenskar och följer spelet, kastar symboliskt in ett par flygplan och ger oss själva en klapp på axeln. Vi får vara med, vi får påverka utvecklingen och tänker oss nog att det är en bra sak. Ett steg i rätt riktning för vår politik.
Utanför den lokala mosken i kvarteret där jag bor sitter plakat i protest mot USA och Englands verksamhet i Afghanistan, Libyen och Irak de senaste årtiondena. På gatorna bland vanligt folk finns ett stort missnöje med hur mycket pengar som regeringen satsar på sin krigsbudget och för vad det är man kämpar. Någonstans på vägen har det engelska folket tappat tron på sin utrikespolitik. Det som för en majoritet för ett par år sedan kändes som en självklar kamp att ta känns mer och mer som ett krig med få glasklara motiv eller tydliga tecken på resultat.
Usamas död kan ses som ett resultat i sig, men någon lösning (som många verkar beskriva det som) på den underliggande problematiken med terror kan nog inte ens den mest krigsglade skriva under på att det är. Våld föder våld, aldrig har det kännts mer aktuellt i ett land som har fingrarna med i många spel.
Sverige har fingret med i ett av sina första spel och då måste man som land också acceptera att man blottar sig för hot utifrån, exempelvis från terrororganistationer. Landet får blod på sina händer och det är en ny fas för Sverige. Det finns ingen mellanväg och ibland kanske det kan vara värt att fundera över sådana saker en extra gång innan man med svarta och vita motiv kastar sig in i det internationella, politiska spelet.
England känns i många avseenden, kanske mer än någonsin, som ett land delat i två delar. Inte alls som en familj sköter landet sin utrikespolitiska opinion och åsikterna går isär. Många känner att landet är mer hotat nu än med en Usama Bin Laden i livet och bara det, den känslan hos männsikor, kanske är en en fingervisning som vilka vindar det är som blåser.
Med de vindarna har valet mellan buss och tunnelbana blivit aningen lättare att göra.