Hemma igen
Landar ganska sent, vaknar till av dunsen från landningsställen som slår i marken. Köar för att visa passet, har inte bråttom så den långa kön bekymmrar mig egentligen inte. Hemma efter Sverige-helg tar jag bussen in till stan och har svårt att sova. Rastlös och lugnet själv på samma gång där på stolen i mörkret vid fönsterplats. Monoton, mörk och öde motorväg blir till hus, fabriker, OS-bygge och sedan East End på riktigt. Hemma efter fest, sol och skratt.
Ganska öde ligger staden där runt om mig längst med vägen, badande i skenet av skyltar och ljus. Några få nattugglor på gatorna, annars ganska tomt och fridfullt. Chauffören spontanstannar lite vresigt och i tyst protest vid min tunnelbanestation. Stiger av i kvällskyligt Stepney med en polis-siren, en mumlande alkis på hörnet utanför spelbutiken och ljudet av ett vägbygge som välkomstmelodi att lyssna till på promenaden genom parken hem.
Allting känns med ens lika dekadent, svårflörtat och alldeles hjärtskärande fint på samma gång. Den vill ju egenligen inte att man ska älska den, staden, och verkligen inte Stepney. Den anstränger sig inte alls och får mig ända att falla platt. Förstår inte varför när känslan av att ha kommit hem till något griper tag obevekligt hårt om mig. Är ganska sent, vaknar till av det dova ljudet när portdörren slår igen. Lagar lite nattpasta, har inte bråttom, så den sega spisen bekymmrar mig egentligen inte.
Dagen efter, några få timmars sömn senare, går alarmet igång och det är dags att morgonsur ta sig in till jobbet.