etwo

Ljuset så där ljust och drömskt som man vill att det ska vara. Visst måste det väl vara vår nu. Snön nästan borta för ett tag. Tittar igenom lite gamla anteckningar och skrattar åt mitt naiva jag. Ser någon slags tendens, blir man inte lite tråkigare för varje sjok av tid som läggs bakom en? Kommer inte med något nytt, saker är som de var innan.
   Läser att jag förra året cyklade in till jobbet på Fleet Street och frös om fingrarna. Jag skrev om något slags hopp, trodde det var en bra text och gled lite nonchalant omkring i stan på min nya blanka cykel. Tänkte nog ungefär samma tankar som nu och hade ett dubbelpass och 13 timmar på fiket att se fram emot. Är inte säker på om det bekymrade mig särskilt mycket, det går inte att ana eller läsa mellan raderna. Skrev att det var tiden innan allt och förstår inte vad jag menade med det.
   Nu känns mer som tiden innan än någonsin. Nu, en tom, tidig frukost som ekar något annat. En radio surrar från en annat rum. Trött musik och trötta människor. Sen spelar de vår låt från den där sommaren och det känns lagom länge sedan för att le åt.
   Allt står kanske ännu för dörren och helst vill jag nog trycka på paus-knappen och försöka göra mig redo. Putsa skorna och stryka munderingen för nu är det ju snart den där våren man tänkte sig någon gång skulle komma. Famlar darrande och kallsvettig efter lysknappen när jag vaknar mitt i drömmen. Det är för lång väg tillbaka för att vända om, drömmer jag och öppnar fönstret på vid gavel. Om förra våren till stora delar var karuseller, parker och mörka klubbgolv så blir nog den här mer präglad av SVT play och Coop klubbkort. Och det ingår väl i att ha blivit ett år äldre antar jag. 
   Det slår mig att jag ännu inte har något Coop klubbkort. I kassan frågar de mig nästan varje gång. Väljer att avstå med oklara motiv.