Kvalitetstid
En liten trave med tidningen Metro ligger staplad i bussens vindruta. Han snappar åt sig ett nummer och läser lite i medan den gråhårige chauffören tar sig ett bloss i busskuren. Utan mössa och med tunna skor ser han ut att frysa i det ymniga snöfallet. Inte så mycket i Metro handlar om den lilla byn den här dagen. En eller två kortare artiklar bara, inte mer.
Bussen rullar iväg och han somnar tillbakalutad i sätet redan innan de passerat den lilla mataffären en bit bort på höger sida. Han brukar räkna bilarna på den där parkeringen när han åker förbi utan att han riktigt vet varför. Häromdagen stod en röd gammal Saab uppställd där, det var det enda fordonet.
Inne i Karlstad hittar han ett nytt magasin på en hylla i tobaksaffären och blir glad. Mannen före i kön luktar alkohol och köper två lotter. I ena handen håller han sin dotter, i den andra två till bredden fyllda systembolagskassar i glada färger. Klockan är lunch.
Sedan rullar hans tåg iväg på minuten. Alla ombord verkar förvånade. De sneglar på varandra och försöker dölja en bubblande glädje över att deras resa startar på utsatt tid. Trots snöfallet och allt.
Kristinehamn är första stopp och där kliver någon på och någon av. Degerfors är nästa station, men det blir ett kort stopp. Ingen verkar gå av eller på. Det brukar vara så i Degerfors. Ett kort stopp eller så passerar man, så mycket mer är det inte. I Degerfors vandrar människorna de bortglömdas trottoarer fram. Det mesta är bortrationaliserat eller flyttat någon annanstans. I samhällen som Degerfors handlar väldigt mycket om vad som händer någon annanstans.
I Södertälje håller ett par skidor på att ramla ned från bagagehyllan, men i övrigt går allt smärtfritt och tjugo minuter senare är han en del av något större. Han slukas upp av metropolen myller. Rulltrappa, snabba steg, läsa på en skylt, vika undan med blicken, en rulltrappa till, ta en gratistidning, snabba steg och sedan köa upp till flygbussen. Han skummar igenom gratistidningens sidor och konstaterar att väldigt mycket handlar om staden han står i kö i. En eller två kortare artiklar har inte direkt eller indirekt med Stockholm att göra. Han väljer platsen längst fram i bussen och lyssnar på hit-radio med chauffören.
Till Bromma flygplats har inte ens det där lågprisflygbolaget hittat ännu. Det är en kompakt atomsfär och mycket köande. En juice kostar 43 kronor. Vatten får man för bara 33. Fyra skånska business-karlar och en skånsk business-dam delar hans bord i restaurangen. Allt de säger till varandra i konversationen verkar vara det viktigaste som sagts. Det är kvavt och varmt och alla i vänthallen är uniformslikt klädda i svart.
Datorer checkar in passagerarna, små dosor på borden blinkar och tjuter när maten är klar och väldigt lite i vänthallen besvarar ett leende.
På teve ser vi den där robot-serien på söndagskvällarna och låtsas att vi inte ser mönstret som serien nog vill belysa. Den mänskliga kontakten är bortrationaliserad. Skratt och leenden har vi flyttat någon annanstans, till stunder vi kallar kvalitetstid. Till Thailand kanske. Väldigt mycket i det här landet handlar 2012 om vad som händer någon annanstans.