Klätterträdet
Allt är bara på låtsad i dag. Igår satt de ute med svart kaffe och solen i ögonen. Allt smälter i plusgraderna solen ger. Det får alla att tro på de ihärdiga ropen om vår. Fast det bara var på låtsas flyttade de ut några stolar och fikade på vårvis. De ler och låtsas. Dagen efter är alla tecken på något nytt som bortblåsta. En slipmaskin och ett flygplan på väg bort ger ljud till en tyst morgon.
Han låtsas med allt, får det att se ut som han har koll på läget. Han ser ända upp till flygplanet i luften och svarar bara svävande på hennes frågor för att bilderna av det som varit hänger kvar och stör. Undrar när någon ska knacka honom på axeln och avslöja skådespelet. Han spelar alla roller riktigt bra ibland och det finns en trygghet i det där. En gång fanns det ett krokigt klätterträd inte långt från där han bodde. Det var hans plats och flykt. I klätterträdet dolde lövverket alla fel och brister. Från trädet krävdes bara observation och iakttagelser, inte att ta del i så mycket och det passade honom ganska bra.
En gång såg de en gammal räv springa förbi och en annan gång ramlade en av dem ned från en gren högt upp i trädet. Han landade på rygg precis bredvid en vass sten och tappade luften. Medan han kippande efter andan passerade flera år kändes det som. Han var oskadd, men efter det så klättrade de inte så mycket mer i trädet. Inte i andra träd heller, för det var som att flera år passerade på samma gång efter hans landning på rygg och annat än klätterträd pockade på deras uppmärksamhet. Krig, klätter och lådbilslekarna blev till gömda cykelhjälmar, låtsasvänner och ängsligt tysta steg genom långa korridorer.