etwo

Semestertider och kring husen, alla de fina husen i landskapet står byggmaterialen och verktygen utspridda på tomterna. Kring väggarna stegar, virke och målarfärg. Semestertider och tid att vårda huset. Några veckor av reparationer och renoveringar. Veckor av arbete, mycket möda läggs ned. Några river, några bygger nytt.
  Huset, symbolen för den fasta punkten i tillvaron. Huset, symbolen för drömmarna. Kankse blev drömmen sann, drömhuset och familjen. Kankse slocknade drömmarna en dag och huset blev till.
  Vimplar och flaggor i vinden. Pool och fina staket. Som en plan B.
  Minns familjen som målade och fixade hela sommaren på sitt vita hus. Cyklade förbi ibland på väg till stranden. Som barn var jag rädd för den målande familjen. Rädd att hamna där på en stege och inte kunna cykla till stranden. Rädd för att bli fast. De hade nog det kul, tänker jag nu. Hela familjen tillsammans, jobbar mot något. Jobbar på huset. Kankse drömhuset. Den fasta punkten. Skrämmer mig fortfarande. Och lockar.
  "Guds ära till dom som stannar", sjunger Plura och jag håller med. Stanna kvar är vuxet och ansvarstagande. Ja, ibland är det nog det mest vuxna man kan göra. Stanna kvar och bygga på relationen till vännerna, ta hand om de gamla, skapa ett liv nära de kära, bygga drömhuset. Vuxet. Och svårt. Att kämpa och streta även i motvinden, att inte bara fly.
  Precis lika rädd som jag var för den målande familjen är jag för den fasta punkten. Tio år har gått sedan de cykelturerna, men är lika rädd nu. Cykeln min borg då, mitt vapen, att kunna fly iväg. Andra borgar och vapen nu, rädslan densamma.
  Husen, symboler för drömmen, eller drömmarna som slocknade. Som en plan B.