DDR-arenan
DDR-arena, säger jag till de andra när vi dagtid promenerar förbi Friedrich-Ludwig-Jahn Sportpark i Prenzlauer Berg. Hemmarena för Dynamo Berlin. På kvällen går vi på Berlinderby på arenan. Hertha Berlin från Bundesliga kommer på besök och allt kring matchbesöket andas en förgången tid. Vändkors i rostad metall, biljetter att köpa på plats, unga män som dricker öl, poliser i kravallutrustning och billiga biljetter. Det är träningsmatch den här kvällen men det märks inte på publiken. Hatet mot varandra, glåporden och mängden fans vittnar mer om ett cup-derby eller ett ligamöte mitt i säsongen. Barnfamiljerna lyser med sin frånvaro. Unga män i korta frisyrer röker gräs, dricker öl, svär och ser ut att hata hela grejen. Ingen verkar ha roligt. Det är deras plikt att åka dit och stötta sin klubb. Inget förenat med fotbollsglädje. Tre eller fyra mål gör storebror Hertha den här julikvällen. Vi är inte säkra. Precis som många andra lämnar vi med fem minuter kvar och kan bara höra jublet inifrån arenan när vi frusna går mot våra parkerade cyklar ett kvarter bort. Att gå tidigare från matcherna. Kan aldrig avgöra om det är häftigt eller bara dåraktigt och klantigt.
Arenan är verkligen öststat till alla 100 procent. Löparbanor och bara tak på långsidorna. Mycket grå betong och mycket få försäljningsställen. Väldigt lite Nike och Coca Cola. Mycket hat. Ingen Cristiano Ronaldo syns till. Kvällen är kall och sommaren känns långt borta när strålkastarna tänds. Minnen av kvällsmatcher flyger förbi. Det ska liksom vara lite kallt och man ska ha tagit för lite på sig, för det gör jag alltid. Den där extra tröjan ligger alltid kvar i hemmets värme. När vi kommer hem tar vi några äggmackor och minns inget av de 85 sega, tyska träningsmtachminuter vi tidigare på kvällen bevittnat. "Men det var ändå värt det", säger Anton.
Självklart. Det är alltid värt det.