Östeuropeiskt 1920-tal
Det är nagon slags östeuropeiskt 1920-tal över den berlinska vistelsen för tillfället. Kan inte sätta fingret pa vad det är riktigt, men tänker Tintin-knäbyxor, whiskey pa sofistikerat vis, motorcyklar av den där typen som gamla skurkar for omkring pa, cafér med halvskum belysning och barn som leker pa innergardarna. Det kanske ger en nagurlunda klar bild över hur jag tänker. Ja, fortfarande verkar det som att barnen leker pa innergardarna. Som att datorspelen inte riktigt natt ända fram ännu i sin erövring. Fortfarande finns vita fläckar pa kartan. Fläckar där det hoppas hage, spelas fotboll leks burken och kurragömma. Burken sprängd, ett, tva, tre!
Det hänger nagot gammalt ivägen, som sätter sin prägel pa det och gör det märkligt värdigt. Gar att kika igenom, se det nya, men man blir varsam och eftertänksam. Som det är nagot att vara lite rädd om. Den där känslan av ouppkopplad frihet och lycka. Utan tradlöst internet och med en tjocktröja pa cykelns pakethallare. Karta, roman och vattenflaska i axelremsväskan.
Längst med Spree och längst med historien. Den berättar sig själv ibland. Pa cykeln rullar man med. Lyssnar och tar in. Staden är sin egen guide. Har ingen färggrann tröja pa sig, ingen turistbuss till sin hjälp och tar inte heller betalt. Ibland tystlaten. Tittar ned i backen. Som om den vill att man själv ska tänka efter och första vad den vill ha sagt men kanske inte far fram. Ibland räcker inte orden hela vägen för att beskriva. Det blir lite tyst och kanske i vissa stunder bäst sa.
Det hänger nagot gammalt ivägen, som sätter sin prägel pa det och gör det märkligt värdigt. Gar att kika igenom, se det nya, men man blir varsam och eftertänksam. Som det är nagot att vara lite rädd om. Den där känslan av ouppkopplad frihet och lycka. Utan tradlöst internet och med en tjocktröja pa cykelns pakethallare. Karta, roman och vattenflaska i axelremsväskan.
Längst med Spree och längst med historien. Den berättar sig själv ibland. Pa cykeln rullar man med. Lyssnar och tar in. Staden är sin egen guide. Har ingen färggrann tröja pa sig, ingen turistbuss till sin hjälp och tar inte heller betalt. Ibland tystlaten. Tittar ned i backen. Som om den vill att man själv ska tänka efter och första vad den vill ha sagt men kanske inte far fram. Ibland räcker inte orden hela vägen för att beskriva. Det blir lite tyst och kanske i vissa stunder bäst sa.