tisdag
Vaknar med medvetandet i en dröm som vill hänga sig kvar och inte riktigt släppa taget den här tidiga, kyliga morgonen. Vinden letar sig in från ett öppet fönster, några fåglar sjunger trots mörker, kyla och tisdag. I drömmen där jag fortfarande går hänger en varm morgonsol med en ljusblå himmel i bakgrunden.
Händerna krampaktigt iskalla mot cykelstyret och en klocka som slår ett slag för att det är halvtimme drar mig obevekligt ur tankarna på den där drömmen. Cyklar till centrum bredvid pendlarna i bilarna, hör fåglarna som tappert sjunger gryningsmelodier, passerar missbrukarna som ännu inte fått någon ro för natten utanför den där gamla puben på hörnet. De står med böjda ryggar och kurar i kylan. Bleka, fårade ansikten som fryser med sina burkar i nävarna. Glädje bryggd extra stark och på halvlitersburk. Drömmar som någon gång någonstans tog slut. Verkligheten som ett slag i ansiktet och mer tisdag än någon skön dröm att försöka hänga kvar vid.
Blir alltid på min vakt när jag drömmer för mycket. Försöker se tecken, analysera och reda ut pusselbitarna, fragmenten och skärvorna av det som passerat revy under sömnens timmar. Kan kännas skärrande.
Drömma och hoppas på olika vis så himla lätt men kanske inte alltid det som gör oss bäst. Borde istället bli skeptisk när jag hoppas på för mycket, målar upp bilder och ser saker som inte finns. När man egentligen vet, men inte förmår något annat än att sätta sin tro till det där hoppet som ändå någonstans på vägen kommer att svika en. Lättare att se det bra och fina som var än allt det man gjorde fel och hur mycket man kastade bort. Lättare, gör inte lika ont och kanske finare, fast farligare och mycket mer naivt att hoppas. Hoppas ändå.