etwo

Vadstena är ganska fint, hinner jag notera under ett mycket kort besök under dagen. Slott, små gränder och blåa vatten. Några sitter på en filt på en gräsmatta och äter lunch och det ser väldigt behagligt ut i all sin enkelhet. Har inte tid att stanna så länge den här gången, men kanske nästa gång. Fotograf-Maria kör bilen och berättar historier så det går ingen nöd på mig.
   Ingen ser ut att behöva jobba i Vadstena. Utanför en strumpaffär sitter personalen mot söderväggen och steker. Vid infarten till Motala har en stor lastbil blivit stående och det verkar vara bekymmersamt för chauffören ser rätt bedrövad ut. Han har fått hjälp av en kille i en skåpbil som verkar vilja framstå som om han har full koll på läget.
   Köper en vårglass och åker på nästa grej.
   Någon ringer redaktionen och säger att hon bara fått en skraplott fast hon var lovad tre eller fyra i ett av tidningen organiserat lotteri. Hon blir lovad fler lotter och verkar nöja sig med det svaret. En annan är missnöjd med något annat och jag går för att diska kaffemuggen istället. Sedan gör jag små välstaplade högar med papper och skapar en tom yta på skrivbordet. När jag gjort det glömmer jag alldeles bort vad det var jag hade fått i uppdrag att göra. Men min plats ser väldigt representabel ut. Jag tänker, att om någon kom och hälsade på för att klaga på något, så skulle jag kunna hantera det med värdighet. Jag skulle kunna sträcka på mig i snurrstolen och med pondus bemöta den kritiske besökaren.
   Det ringer på dörrklockan en trappa ned, men det visar sig att påringaren har ett helt annat ärende än att tala med mig. Ingen dyker upp och sedan får jag reda på av chefen vad det var jag skulle göra så då sätter jag igång med det och börjar med att frikostigt breda ut några papper på den tomma skrivbordsytan.