Godisautomaten
"Där har du kaffemaskinen, det är bara att ta så mycket du vill, det är gratis"
Chefen håller kort genomgång iförd en kortärmad skjorta på nya stället. Tio minuter tar det, inte mer. Sedan passerar snabbt en praktikvecka och en ny tar sin början med hagel och vindbyar som tar fart ända från nordsjön. Söndagens vårväder var bara illusion och falskspel. Uteserveringarna bommar åter igen. Stans solglasögon åker av.
Bredvid kaffemaskinen står en ytterst välsorterad godisautomat uppställd och lockar med diverase sötsaker. Den är välpolerad, blänker i lysrörens sken och snasket ser mycket aptitligt ut. Jag har svårt att släppa maskinen med blicken under chefens korta redogörelse.
"Godiset är inte gratis", skrattar chefen bullrigt och pekar på maskinen. Efter tre dagar kan jag inte hålla mig längre utan inviger maskinen genom att köpa en kexchoklad för en tia. Sådana här maskiner brukar av någon anledning sällan fungera. Det är ofta något som hakat upp sig, fastnat eller tagit slut. Ibland sitter små gula klisterlappar uppsatta på maskinerna med korta, fyndiga texter som förkunnar att de helt enkelt är ur funktion. Den här maskinen visar sig fungera utmärkt. Den är välsmord och i bruk.
Jag känner mig lite som Sune i Sunes sommar när jag fumligt stoppar in mitt vältummade mynt i automaten och hoppas på att rätt sort ska hoppa ned i luckan. Ni vet scenerna när han vill få tag på den där ringen till den blonda tjejen i husvagnen bredvid, läkarens dotter.
Automaten ger ifrån sig ett grymtande och jag rycker till lite. Ingen ring, men jag får kexchokladen, precis den sort jag knappade in att jag ville ha, och slutför operation invigning utan att någon i byggnaden har sett mig. Med ljudlösa, försiktiga steg tassar jag tillbaka till min plats igen utan att lämna några spår efter mig. Några smulor på skrivbordet är allt som kan koppla mig till brukandet av maskinen.
Om en dryg vecka är det dags för ytterliggare en genomgång på ett nytt ställe. Praktikturnén rullar vidare.
Chefen håller kort genomgång iförd en kortärmad skjorta på nya stället. Tio minuter tar det, inte mer. Sedan passerar snabbt en praktikvecka och en ny tar sin början med hagel och vindbyar som tar fart ända från nordsjön. Söndagens vårväder var bara illusion och falskspel. Uteserveringarna bommar åter igen. Stans solglasögon åker av.
Bredvid kaffemaskinen står en ytterst välsorterad godisautomat uppställd och lockar med diverase sötsaker. Den är välpolerad, blänker i lysrörens sken och snasket ser mycket aptitligt ut. Jag har svårt att släppa maskinen med blicken under chefens korta redogörelse.
"Godiset är inte gratis", skrattar chefen bullrigt och pekar på maskinen. Efter tre dagar kan jag inte hålla mig längre utan inviger maskinen genom att köpa en kexchoklad för en tia. Sådana här maskiner brukar av någon anledning sällan fungera. Det är ofta något som hakat upp sig, fastnat eller tagit slut. Ibland sitter små gula klisterlappar uppsatta på maskinerna med korta, fyndiga texter som förkunnar att de helt enkelt är ur funktion. Den här maskinen visar sig fungera utmärkt. Den är välsmord och i bruk.
Jag känner mig lite som Sune i Sunes sommar när jag fumligt stoppar in mitt vältummade mynt i automaten och hoppas på att rätt sort ska hoppa ned i luckan. Ni vet scenerna när han vill få tag på den där ringen till den blonda tjejen i husvagnen bredvid, läkarens dotter.
Automaten ger ifrån sig ett grymtande och jag rycker till lite. Ingen ring, men jag får kexchokladen, precis den sort jag knappade in att jag ville ha, och slutför operation invigning utan att någon i byggnaden har sett mig. Med ljudlösa, försiktiga steg tassar jag tillbaka till min plats igen utan att lämna några spår efter mig. Några smulor på skrivbordet är allt som kan koppla mig till brukandet av maskinen.
Om en dryg vecka är det dags för ytterliggare en genomgång på ett nytt ställe. Praktikturnén rullar vidare.