etwo

Någon gång ska även han komma tillbaka. Återvända och göra rätt för sig. Han kan ibland se scenariot glasklart framför sig men blundar alltid när det börjar brännas. Han tänker att han gör sitt bästa och funderar på om det verkligen räcker. Reser från stad till stad, alltid redo för något nytt. Försvinner innan någon märker.
Tåg, flyg, buss och bil. Allt är resande. Tomheten det innebär i att kunna fylla allt man äger i ett resebagage. Så långt ifrån något ordnat, så långt ifrån verkligt. Verkligheten finns som en utväg någonstans där långt framme, men det är så svårt att se. Hon sa de inte alls kände varandra och han visste innerst inne att hon hade rätt. Hon sa att hon visste vart han var på väg.
   Nu kommer det vykort från andra sidan jorden och han låtsas att han inte alls saknar längre.
Han bokar istället ny biljett till en ny stad och sedan en eller två till. Den här våren handlar om att hålla sig undan och se framåt utan att vika av. Kanske har ingen sett honom eller märkt något.
   De sa till honom att han aldrig skulle klara sig, att han inte skulle ta sig därifrån. Nu är allt annorlunda, nu är det världen som knackar på hans dörrar. De som tog sig därifrån har åkt tillbaka för att göra upp med sitt förflutna, tagit sig tillbaka för en sista runda. De som är kvar förtjänar heder och en tanke.
   Vykortet ligger kvar läst och omläst, det verkar som att hon har det bra. Han försöker sig på att skriva ett svar men det blir bara trassel av det projektet. Han vet till slut inte till vem han vänder sig med raderna som författas med finaste pennan han äger. Vykortet förblir ett obesvarat sådant, en hälsning från förr och kanske är det lika bra att det får vara så.