etwo

Han cyklar den vanliga grusvägen ned och allt är precis som det brukar vara vid den här tiden på året. Stranden ligger helt tom och redo att upptäckas. Vågskvalp, öppen obruten horisont och bara några små moln som bryter bilden av total idyll.
   Han blir alltid lika handfallen, alltid lika liten som människa och helt oförstående inför allt. Saker hamnar ur sitt sammanhang och han tvingas spendera lite tid med bara sin trista version av sig själv som sällskap. Det är själva meningen med de här små ensamutflykterna. Han försöker lägga pussel och begripa, men trots ett sinne på helspänn och tankar lika kristallklara som det blågröna vattnet några meter framför sig förblir resonemangen dunkla utan några givna svar alls. Han trampar vidare några kilometer till längst med dåtidens småstigar och skrapar sedan ihop tillräckligt med enkronor ur fickan för att köpa starkaste kaffet på menyn på det lilla bageriet och fiket. Deras lilla uteservering och dagens lokaltidning agerar bra förmiddagsterapi. Han konstaterar att det nog blivit sommar trots allt.
   En medelålders herre från huvudstaden med långt hår i en hipp frisyr och lösningar på alla världsproblem några bord bort bekräftar hans misstankar om den varma årstidens ankomst.
För några veckor sedan stod han med hjälten för året på en skoltrappa och försökte förklara för honom hur han lyckats med målet att inte hoppas på något eller involvera sig själv fullt ut i sammanhanget. Årets hjälte förstod ingenting. Han sade att man måste tro på sig själv, att man inte behöver försöka för mycket. Morgonen var tidig och det var precis i slutet på året som hjälten agerat hjälte under. Hjälten försökte nog förklara att man inte kan fungera riktigt fullt ut om man utesluter sig själv från saker, att man inte kan radera sig själv från olika sammanhang. För eller senare trillar man dit.
   Hade hjälten kunnat se honom på cykeln hade han kanske ändå förstått. Starkt kaffe, sol, tidning och penna räcker inte långt på vägen fast man vill. Då och då hamnar man ibland, utan att man har förstått det, på vägar och stigar som bara har en riktining och ett möjligt slut. Man rycks med till vägar man måste man ge sig in på för att det känns rätt eller något. Det är som att köra huvudet i en vägg och det visste både han och hjälten där på trappan utan att de sa något om saken.
Hjälten har sitt att tänka på och han låtsas ha nog med sitt, men vet att ett avslöjande är närmare än någonsin tidigare. 2012 är förvirrat och schizofrent, de där hjältarna behövs och han vill tacka för allt utan att ha en aning om hur man gör sådant på ett värdigt sett.