Stig
Den lilla skogsvägen mynnar ut i en mindre stig och blir sedan till små upptrampade spår som vägleder genom snåren och de tunna trädstammarna. Mossan är mjuk. Spår av skogsarbete och somrar som redan varit. Vid åkerns kant, precis i skogsbrynet, skymtar ett jakttorn.
Han som promenerar där omsluts sakta av dimmans långa och starka armar. De håller honom fast. Det blir tyst och han ser inte så långt framåt. Han som är ute och promenerar har stannat till en kort stund. Stannat, för dimman håller honom i sitt grepp. Håller honom i nuet. Han står där utan namn och utan plikt på bilden som fryser stundens magi.
I dimman, i ögonblicket där och då. Han som har promenerat, men nu stannat, ser inte vad han har framför sig och verkar ganska nöjd med det. Ögonblicket en flykt. Jakttornet som en svag kontur. Det bryter av och sticker ut mot åkerns släthet.
Står still gör han i sin stund, men ska snart resa vidare igen. Det ska han alltid. Alltid är han på väg till något annat, någon annan gång. Och alltid annars ser han som är utan namn och plikt långt, långt frammåt.
Där den upptrampade stigen blir odlad mark befinner han sig i dimmans armar och mitt i nuet. I ett eget rum, en vänthall innan något annat ska ta sin början. Står blick stilla, fast snart ska han promenera igen och snart ska han resa igen, för det ska han alltid göra.
Han som promenerar där omsluts sakta av dimmans långa och starka armar. De håller honom fast. Det blir tyst och han ser inte så långt framåt. Han som är ute och promenerar har stannat till en kort stund. Stannat, för dimman håller honom i sitt grepp. Håller honom i nuet. Han står där utan namn och utan plikt på bilden som fryser stundens magi.
I dimman, i ögonblicket där och då. Han som har promenerat, men nu stannat, ser inte vad han har framför sig och verkar ganska nöjd med det. Ögonblicket en flykt. Jakttornet som en svag kontur. Det bryter av och sticker ut mot åkerns släthet.
Står still gör han i sin stund, men ska snart resa vidare igen. Det ska han alltid. Alltid är han på väg till något annat, någon annan gång. Och alltid annars ser han som är utan namn och plikt långt, långt frammåt.
Där den upptrampade stigen blir odlad mark befinner han sig i dimmans armar och mitt i nuet. I ett eget rum, en vänthall innan något annat ska ta sin början. Står blick stilla, fast snart ska han promenera igen och snart ska han resa igen, för det ska han alltid göra.