etwo

En morgon är allt plötsligt på ett märkligt sätt fruset och konserverat. Ytterdörrar öppnas den morognen, förvånade människor möter frosten och ryggar för en stund tillbaka. Tvekan inför dagen som väntar. En stark vind har dragit in och förstelnat allt i sin väg, tagit något hos dem med sig, skrapat på ytan. Det är dimmigt och allt har ett hölje av is runt sig.
   Inget rör sig fritt eller obehindrat, alla bär på något extra och tungt i stora otympliga ryggsäckar på ryggen. Förlamat men ändå med svaga antydningar till rörelse går allting vidare i de gamla spåren. Spårens riktningar kan fortfarande skymta under lagret av is, allt är inte dolt än, det är inte försent. Vintern har greppet om oss och om allt men det behöver inte vara försent för det. Det är aldrig försent. Sen blir det helgdag och plötsligt vårsol igen och andningen går lite lättare. 
   Ryggsäckarna åker av för en stund och vid affärens kyldisk väljer en gammal man extra stora räkor till kvällens middag. Solen tinar alla. Ett kärt återseende, ett hjärtligt skratt och en familj i en bil utanför hallen som väntar på yngste sonen efter hans bragdmatch. Leenden i bilen som lärt sig att glömma och gå vidare. Det är en bragd i sig, de ser det ljusa och det bra och lördags-solen skiner på alla som ändå orkar ta sig upp och vara närvarande med sin omgivning.