Dubbbelbågar
Visbyhäng och starkt, svart kaffe med Viktor blir i aftonen Tintin på bio. Går innan filmen och är lite orolig och nervös. Trampar av och an. Lite steget efter alla andra har jag nu tagit mod till mig för gå och se den i media väldigt uppsnackade filmen. Vill inte att filmen ska rasera hela min relation till fenomenet Tintin. Det är ett högriskprojekt och jag får inte ur mig mycket vettigt innan visningen börjar.
Reklamen känns som en evighet där jag sitter i min stol, tyst och tankspridd. Förväntningarna är på topp minuterna innan. Sådana där 3d-glasögon ska man ha på sig och jag bär plötsligt dubbelbrillor. Bågarna på båda glasögonen är ganska tjocka och jag ser förmodligen ut som en bisarr seriefigur, tänkt något flugliknande, som tagit sig in i biosalongen. Men de andra besökarna har också tagit på sig glasögon och är fokuserade på filmen och inte mina två glasögon.
Första 3d-filmen för min del förrsten. Känslorna liknar de som infann sig före avspark på min första Arsenal-match på plats som åskådare. Då satt jag en kylig marslördag på läktaren, utan 3d-glasögon, men med en ganska ful mössa på huvudet och småfrös i norra London. Jag var stum av beundran inför upplevelsen och försökte att inte låtsas om att mössan var lite stickig och kliade. Försökte smälta in och se ut som att jag spenderade varje helg på läktaren. Försökte se avslappnad och lagom ointresserad ut, smusslade med kameran. Men jag tittade mer på hur åskådarna omkring mig agerade och levde sig in i spelet än vad jag följde matchen på planen.
På bion i Visby ägnar jag däremot mitt fulla intresse åt vad som sker på duken. Och det är ganska bra. Min oro innan var obefogad. Filmen är ett välgjort och fint verk som gör Tintin rättvisa.
Snackar med storebrodern dagen efter. Han har alltid hållit Tintin mycket varmt om hjärtat och fört vidare det till mig. Jag ger mitt omdöme, säger att jag tyckte filmen var helt okej.
"Ska inte se den", svarar storebrodern kortfattat.
Reklamen känns som en evighet där jag sitter i min stol, tyst och tankspridd. Förväntningarna är på topp minuterna innan. Sådana där 3d-glasögon ska man ha på sig och jag bär plötsligt dubbelbrillor. Bågarna på båda glasögonen är ganska tjocka och jag ser förmodligen ut som en bisarr seriefigur, tänkt något flugliknande, som tagit sig in i biosalongen. Men de andra besökarna har också tagit på sig glasögon och är fokuserade på filmen och inte mina två glasögon.
Första 3d-filmen för min del förrsten. Känslorna liknar de som infann sig före avspark på min första Arsenal-match på plats som åskådare. Då satt jag en kylig marslördag på läktaren, utan 3d-glasögon, men med en ganska ful mössa på huvudet och småfrös i norra London. Jag var stum av beundran inför upplevelsen och försökte att inte låtsas om att mössan var lite stickig och kliade. Försökte smälta in och se ut som att jag spenderade varje helg på läktaren. Försökte se avslappnad och lagom ointresserad ut, smusslade med kameran. Men jag tittade mer på hur åskådarna omkring mig agerade och levde sig in i spelet än vad jag följde matchen på planen.
På bion i Visby ägnar jag däremot mitt fulla intresse åt vad som sker på duken. Och det är ganska bra. Min oro innan var obefogad. Filmen är ett välgjort och fint verk som gör Tintin rättvisa.
Snackar med storebrodern dagen efter. Han har alltid hållit Tintin mycket varmt om hjärtat och fört vidare det till mig. Jag ger mitt omdöme, säger att jag tyckte filmen var helt okej.
"Ska inte se den", svarar storebrodern kortfattat.