etwo

Allt är bara på låtsad i dag. Igår satt de ute med svart kaffe och solen i ögonen. Allt smälter i plusgraderna solen ger. Det får alla att tro på de ihärdiga ropen om vår. Fast det bara var på låtsas flyttade de ut några stolar och fikade på vårvis. De ler och låtsas. Dagen efter är alla tecken på något nytt som bortblåsta. En slipmaskin och ett flygplan på väg bort ger ljud till en tyst morgon.
   Han låtsas med allt, får det att se ut som han har koll på läget. Han ser ända upp till flygplanet i luften och svarar bara svävande på hennes frågor för att bilderna av det som varit hänger kvar och stör. Undrar när någon ska knacka honom på axeln och avslöja skådespelet. Han spelar alla roller riktigt bra ibland och det finns en trygghet i det där. En gång fanns det ett krokigt klätterträd inte långt från där han bodde. Det var hans plats och flykt. I klätterträdet dolde lövverket alla fel och brister. Från trädet krävdes bara observation och iakttagelser, inte att ta del i så mycket och det passade honom ganska bra.
   En gång såg de en gammal räv springa förbi och en annan gång ramlade en av dem ned från en gren högt upp i trädet. Han landade på rygg precis bredvid en vass sten och tappade luften. Medan han kippande efter andan passerade flera år kändes det som. Han var oskadd, men efter det så klättrade de inte så mycket mer i trädet. Inte i andra träd heller, för det var som att flera år passerade på samma gång efter hans landning på rygg och annat än klätterträd pockade på deras uppmärksamhet. Krig, klätter och lådbilslekarna blev till gömda cykelhjälmar, låtsasvänner och ängsligt tysta steg genom långa korridorer.

Ljuset så där ljust och drömskt som man vill att det ska vara. Visst måste det väl vara vår nu. Snön nästan borta för ett tag. Tittar igenom lite gamla anteckningar och skrattar åt mitt naiva jag. Ser någon slags tendens, blir man inte lite tråkigare för varje sjok av tid som läggs bakom en? Kommer inte med något nytt, saker är som de var innan.
   Läser att jag förra året cyklade in till jobbet på Fleet Street och frös om fingrarna. Jag skrev om något slags hopp, trodde det var en bra text och gled lite nonchalant omkring i stan på min nya blanka cykel. Tänkte nog ungefär samma tankar som nu och hade ett dubbelpass och 13 timmar på fiket att se fram emot. Är inte säker på om det bekymrade mig särskilt mycket, det går inte att ana eller läsa mellan raderna. Skrev att det var tiden innan allt och förstår inte vad jag menade med det.
   Nu känns mer som tiden innan än någonsin. Nu, en tom, tidig frukost som ekar något annat. En radio surrar från en annat rum. Trött musik och trötta människor. Sen spelar de vår låt från den där sommaren och det känns lagom länge sedan för att le åt.
   Allt står kanske ännu för dörren och helst vill jag nog trycka på paus-knappen och försöka göra mig redo. Putsa skorna och stryka munderingen för nu är det ju snart den där våren man tänkte sig någon gång skulle komma. Famlar darrande och kallsvettig efter lysknappen när jag vaknar mitt i drömmen. Det är för lång väg tillbaka för att vända om, drömmer jag och öppnar fönstret på vid gavel. Om förra våren till stora delar var karuseller, parker och mörka klubbgolv så blir nog den här mer präglad av SVT play och Coop klubbkort. Och det ingår väl i att ha blivit ett år äldre antar jag. 
   Det slår mig att jag ännu inte har något Coop klubbkort. I kassan frågar de mig nästan varje gång. Väljer att avstå med oklara motiv.

En liten trave med tidningen Metro ligger staplad i bussens vindruta. Han snappar åt sig ett nummer och läser lite i medan den gråhårige chauffören tar sig ett bloss i busskuren. Utan mössa och med tunna skor ser han ut att frysa i det ymniga snöfallet. Inte så mycket i Metro handlar om den lilla byn den här dagen. En eller två kortare artiklar bara, inte mer.
   Bussen rullar iväg och han somnar tillbakalutad i sätet redan innan de passerat den lilla mataffären en bit bort på höger sida. Han brukar räkna bilarna på den där parkeringen när han åker förbi utan att han riktigt vet varför. Häromdagen stod en röd gammal Saab uppställd där, det var det enda fordonet.
   Inne i Karlstad hittar han ett nytt magasin på en hylla i tobaksaffären och blir glad. Mannen före i kön luktar alkohol och köper två lotter. I ena handen håller han sin dotter, i den andra två till bredden fyllda systembolagskassar i glada färger. Klockan är lunch.
   Sedan rullar hans tåg iväg på minuten. Alla ombord verkar förvånade. De sneglar på varandra och försöker dölja en bubblande glädje över att deras resa startar på utsatt tid. Trots snöfallet och allt.
   Kristinehamn är första stopp och där kliver någon på och någon av. Degerfors är nästa station, men det blir ett kort stopp. Ingen verkar gå av eller på. Det brukar vara så i Degerfors. Ett kort stopp eller så passerar man, så mycket mer är det inte. I Degerfors vandrar människorna de bortglömdas trottoarer fram. Det mesta är bortrationaliserat eller flyttat någon annanstans. I samhällen som Degerfors handlar väldigt mycket om vad som händer någon annanstans.
   I Södertälje håller ett par skidor på att ramla ned från bagagehyllan, men i övrigt går allt smärtfritt och tjugo minuter senare är han en del av något större. Han slukas upp av metropolen myller. Rulltrappa, snabba steg, läsa på en skylt, vika undan med blicken, en rulltrappa till, ta en gratistidning, snabba steg och sedan köa upp till flygbussen. Han skummar igenom gratistidningens sidor och konstaterar att väldigt mycket handlar om staden han står i kö i. En eller två kortare artiklar har inte direkt eller indirekt med Stockholm att göra. Han väljer platsen längst fram i bussen och lyssnar på hit-radio med chauffören.
   Till Bromma flygplats har inte ens det där lågprisflygbolaget hittat ännu. Det är en kompakt atomsfär och mycket köande. En juice kostar 43 kronor. Vatten får man för bara 33. Fyra skånska business-karlar och en skånsk business-dam delar hans bord i restaurangen. Allt de säger till varandra i konversationen verkar vara det viktigaste som sagts. Det är kvavt och varmt och alla i vänthallen är uniformslikt klädda i svart.
   Datorer checkar in passagerarna, små dosor på borden blinkar och tjuter när maten är klar och väldigt lite i vänthallen besvarar ett leende.
   På teve ser vi den där robot-serien på söndagskvällarna och låtsas att vi inte ser mönstret som serien nog vill belysa. Den mänskliga kontakten är bortrationaliserad. Skratt och leenden har vi flyttat någon annanstans, till stunder vi kallar kvalitetstid. Till Thailand kanske. Väldigt mycket i det här landet handlar 2012 om vad som händer någon annanstans.

En liten scen aningen avsides från de andra, en plats att fly till när resten av det avsides är kallt och så väldigt mörkt. Runt hörnet ligger den, efter korsningen och med en liten parkeringsplats utanför. Från allt det andra, den lilla begränsade världen de kallar sin egen kan de fly in till lokalen till det ännu mindre. Bland tomt gapande hyllor och flagnade fotografier. Den slitna anslagstavlan och den gamla frysboxen tittar på när någon skolas in och någon är på väg utför. På den lilla scenen för den bistra verkligheten.
   Minns du vårt besök där? Du sa att du gjorde det. Det var du, jag och en till. En skolades in och en verkade vara på väg utför. Man såg det, när man tänker på det kunde man se att blicken avslöjade försöken att hålla skenet uppe. Vi såg det redan då men var tysta och kunde inget säga. Ibland är det så vi agerar sida vid sida. Ovana vid de förutsättningarna noterar vi bara och är först långt senare mogna att ventilera det vi tagit till oss.
   Musikern ringer från den stora världen han befinner sig i. Vi pratar en kort stund. Det är lätt att hänga upp skylten och bli nöjd med det man har, konstaterar vi. Han pratar om sina resor och om ett vardagsrum han bor i. Sus och dus verkar det vara och vi säger till varandra innan vi lägger på att det nog är viktigt att behålla drömmen.
   På den lilla scenen hängs vykort från världen upp på anslagstavlan från de fria resenärerna till fångarna. Sedan flagnar vykorten tillsammans med de andra fotografierna. Nya lappar, många med en blekgul nyans, hängs upp runt om på tavlan i ljust trämaterial. Arrangemang som substitut för något annat, något större. Några få i det kalla lilla behåller drömmen, gömmer den och bevara den väl. De visar inte upp den och talar inte om de stora sakerna. Men tar väl hand om den så länge de orkar, även om ingen kan se det.

Känd dokumentärfilmare på plats i skolan för föreläsning och filmvisning en dag. Temat är konflikten mellan Israel och Palestina. Hans film är fantastik. Belyser konflikten på gräsrotsnivå. Efteråt är det frågestund. Någon frågar dokumentärfilmaren i vilken utsträckning andra länder verkar i Mellanöstern för att förklara för Israeler och Palestinier ”hur det egentligen är”. Dokumentärfilmaren vet nog först inte vad han ska svara. Han är tyst en kort stund och ställer sedan motfrågan: ”Hur är det egentligen då?”
   När vi i Sverige ser på konflikter och oroligheter utomlands är det lätt att vi ställer oss bakom katedern och får en förmyndarattityd. Vi får ibland en tro på att de värderingar Sverige och Skandinavien står för är mallen och det riktiga, det resten av världen också borde rätta sig efter. Pekpinnar och viktiga miner.
   När Grekland är skuldsatt och i kris står Jan Björklund i teve och säger att det är de själva som satt sig i krisen. Att övriga Europa nu i efterhand ska ta ansvaret och gå in och hjälpa Grekland och de andra länderna med ekonomiska problem. Jan Björklund ser inte hela bilden, han väljer att blunda för delar av historien och blir på något sätt symbolen för hur vi i Sverige ibland tänker. Vi sköter vårat och andra borde kopiera vår modell. Jan Björklund förespråkar valutasammarbete, och säger i teve att han gör det för att Euro-länderna nu tillsammans kan hjälpa Grekland. Sammarbete är bra, som han säger. Han nämner inte att Greklands problem till stora delar handlar om ohållbara låneutbetalningar från Euro-länderna till ett land på ekonomisk nedgång. Att i ena stunden hylla sammarbete och i nästa stund peka ut Grekland som ett problemland är dubbelmoral. Det visar på hur bräckligt ett så här omfattande ekonomsikt sammarbete är.
   Vi skulle då och då behöva någon som berättade hur det egentligen är. Hur saker hänger ihop. Att Sverige är ett land bland andra länder. Att vi är beroende av utvecklingen i andra områden. Inga läsplattor, smarta telefoner eller hemlevererade matkassar kan göra oss oberoende av andra människor och nationer. Fast vi ibland inte vill tro det så är vi fortfarande beroende av andra människor, mänsklig kontakt och samarbete. Euron och ekonomsikt samarbete är inte enda sättet att agera med andra länder på, även om Jan Björklund gärna får det att verka så.
   Sverige är som bekant effektiviserat till tusen, städat, hälsosamt, prydligt och högteknologiskt på alla sätt och vis. Och det är ju bra. Men kanske finns det även andra värden att se till. Kanske finns det andra mått på välfärd bland människor. Det borde någon berätta för oss, få oss att öppna ögonen och se de sakerna. Någon borde kanske komma till oss och verka för att förklara för oss ”hur det egentligen är”

Måndag och allt sådant igen i byn efter en fantastiskt fin helg. Samtal, sånger, skratt, mat och spellistor. Och lite dans. Vilka människor han har omkring sig. Han häpnar varje gång han tänker på det och förstår inte alls hur han har förtjänat dem. De besitter så mycket han ens aldrig kommer att vara i närheten av. Hur mycket han än springer når han inte ända fram. 
   Dansa medan ni kan, sjöng någon från scenen på en konsert I sommarnatten han minns. Dansa medan ni kan kom de fram till på den där begravningen i början på det nya året. Hans mormor älskade att dansa. Hon dansade så länge hon kunde, tog nästan varje chans och han tror kanske det är tänkt att man ska göra så.
   Runtomkring så mycket prat om att säga vad man tycker, stå upp för sig själv och inte vara konflikträdd. Moderna människor ska vara självgående och oberoende av andra, klara sig själva. Hans mormor var alla andras krigare, han ser ett fotografi på henne och ser någon som alltid tänkte på alla andra först och sedan sig själv. Som ville andra väl, som inte såg de dåliga sakerna. De egenskaperna måste vara viktigare. Det måste vara större och finare än att förverkliga allt man själv vill göra. Han tänker att hon nog ibland förtjänade att få mer tillbaka för all hjälpsamhet och omtanke. Moderna människor är inte alltid så bra på att ge beröm och säga sådant som de borde säga, sådant som betyder något på riktigt. Han tänker på hur eftersatt hans egen förmåga när det gäller detta är och låter samtidgt sommarnattens sång sjunka in. Dansa medan ni kan, hör han mellan väggarna i rummet Mörker i byn Mörker. Allt kan så väldigt plötsligt vara gårdag och han tänker att han borde ge så mycket mer tillbaka.

På morgonen väljer han den fula, men mycket varma vinterjackan innan han går ut i gryningskylan. Allt och alla är kalla och frusna, alla ligger på förvaring i olika frysfack. Sommarens lek och glädje finns konserverad och noga datumstämplad. Den fula men varma jackan klär honom inte alls. Den gör honom till en kompromiss och en högstadievalpig tonårsfigur. Att bli vuxen är till stor del att kompromissa, att göra avkall på det man egentligen vill. Anpassning och svåra val styr den vuxne.
   Drömmarna om det viktiga, viljan att förändra världen och alla de stora visionerna blir svårare och svårare att skymta hos den vuxne. Praktiska men fula jackor, plastiga leksaker och frusna köttbullar i stora förpackningar döljer så lätt de där sakerna, lägger sig i vägen och vill så förtvivlat gärna få den vuxne att passa in i vuxenmallen. Kompromissar man tillräckligt mycket och fredagsmyser tillräckligt många gånger per år slinker man utan problem in i vuxenmallen och gosar där bekvämt ned sig. Det är svårare att ta sig ur fredagsmys-soffan när man väl hamnat på plats i vuxenmallen.
   Han ser plötsligt sig själv utifrån, en målad bild av honom på väg att halka ned i vuxenhålet och känner sig som handlingsförlamad. Grannen dörren bredvid hans spelar piano så fantastiskt vackert, en vän skickar en låt och en annan skriver poesi som rör honom till tårar. Kaffe, snygga, blanka skor och en ambition om något annat än det där flottiga fredagsmyset dyker upp som möjliga räddare i nöden när insikten når fram. Ambitionerna i honom sliter hastigt av honom den fula men varma jackan. Sedan tar de ett hårt tag om hans fötter och släpar bort honom en bit ifrån den där vuxenmallen. Han blir liggande, räddad till den rätta sidan, men lite mer frusen än innan.

Det är en ny och fräsch termin som tagit sin början även om det är mitt i vintern. I den mörkaste av årstider dyker det upp förslag på vad man ska göra sen, när utbildningen är slut. Vägledare, gästföreläsare, inspiratörer och vänner sprider sina budskap om vad som är den rätta vägen att gå. Den ena utbildningen verkar bättre än den andra hör man i ett öra. I det andra predikar någon självutnämnd expert om vikten av att skaffa sig ett jobb och få erfarenhet. Många håller predikan, många vill visa dig vägen och det är lite av vårterminens signum verkar det som.
   Alla lovord om framtiden, alla positiva framställanden av den gör en till en vilsen dagdrivare. Bär konstant runt på min vän känslan av att vara ute och cykla. I mycket som blir gjort känns det som att jag tappar begreppen och att någon är mig på spåren. Någon som sett att jag inte äger licens till att göra vad jag gör. Som en 17-åring med falsk legitimation återfinns jag i olika köer till saker i livet. Samma skakighet och samma lycka varje gång jag lyckas lura mig förbi vakten och ta mig in. Väl förbi vakten känns det bättre, då kan man spela med och smälta in i tillställningen.
   Kreativitet är vad arbetsgivarna vill ha, säger någon på en föreläsning om kreativitet som hålls på skolan. Kreativitet är framtiden, skriv ned dina drömmar på ett papper, säger samma person. Vill på pappret skriva: ”Bli djupt troende munk på ett slott i södra Frankrike” Istället krafsar jag ned något mer jordnära om journalistik på det vita arket och disskuterar sedan drömmarna med de som sitter vid bordet.
   Är man djupt troende munk på ett slott i Frankrike har man nog passerat sådana här stadier av drömmande i livet. Man pratar förmodligen inte så mycket om oväsentligheter och det borde vara anledning nog att flytta in på ett munk-slott. Bor man där på slottet har man på något sätt redan uppnått det man vill i livet och det måste finnas en trygghet i att inse det. Att vara munk på ett slott och odla grönsaker, be och skriva rent texter kanske är höjden av lycka. Kanske inte bästa för kreativiteten men för lugnet och välbefinnandet.

Den andra chansen, hur förtjänar någon en andra chans att göra allt rätt? Ibland, i rätt tid och på rätt plats och när världen ler får människor en andra chans. Då stryks saker och blanka pappersark delas ut för att kunna fyllas med nya, bra saker. En andra dans, bara en endaste. En andra svängom på golvet där alla steg hamnar i takt med orkestern och som stryker det förra försöket. Den där chansen som en gåva från en som svikits till en som har svikit. Ett förtroende och ett ansvar inslaget i det finaste presentpappret. Överlämnat med stolthet och förväntan.
   Naiva händer som med naiva rörelser räcker över en ask innehållande en ocean av ansvar. Den andra chansen är en present att för mottagaren ömt och varsamt öppna för att sedan ta till vara på. Ber man någon om att få ställa saker tillrätta ger man ett löfte och samtidigt så många förhoppningar. Ibland är allt som behövs ett godtaget förlåt och en andra chans. De naiva människorna behövs som mest när världen är på sned. Att vara naiv är tro och hoppas. Någon sa att det alltid är lättare på det andra försöket, att allt alltid är lättare den andra gången. De naiva försöker alltid igen utan att nedslås och de naiva ger alltid en andra chans. De naiva ser alltid tillbaka på vad som har varit men blundar där det bränns. De blundar och försöker glömma, trolla eller drömma bort det.
   En chans till, det kan vara lätt att ge, men bara en endaste, hur förtjänar man att få det?

Psalm 21 var en av mina favoritpsalmer när jag som liten pojke gick i scouterna och det skulle sjungas allsång i kyrkan. Så hoppfull och så självklar i hela sin gestalt. När vi små-scouter radade upp oss på led och agerade blandad flick och gosskör tog jag i för full hals och sjöng ut inför föräldrar och syskon. 
   Nu har jag ofrivilligt kommit i kontakt med filmen med samma namn. Den verkar milt sagt vara en smärre katastrof. Den inkräktar på min psalm. Har under de två år som gått sedan den blev klar lyckats undvika den. Inte rört mig nära filmens sfär. Inte rört mig under gatlyktorna och strukit längst med husväggarna. Inte varit i närheterna av biograferna. 
   Den här fredagen skriver jag en kort artikel om filmen och tvingar mig därför igenom några trailers för att skaffa mig en uppfattning. Några trailers räcker i det här fallet för att få bilden klar för mig. Det här är helt enkelt inte en film jag vill lägga tid på att ta till mig. Pratar med film-Jocke om filmen. Han gör mig uppmärksam på att trailers oftast ger sken av att filmen i fråga är bättre än vad den i själva verket är. Det befäster min uppfattning om Psalm 21. Film-Jocke kan sin film. Och han har inte sett Psalm 21, bara en sådan sak borde ses som ett tecken i sammanhanget. Fredagen den 13:e också när jag kliver in i Psalm 21:s värld och det blir det sista tecknet jag behöver för att få modet att stå utanför och inte se den.

Ingen som ska svara svarar när han ringer. Alla verkar vara på vift den här dagen. Snö som regnar bort, ris som inte kokat färdigt och en morgon i mörker. Samtidigt i Karlstad spelar en trubadur falskt och får stela leenden men inga mynt som uppmuntran.
   Han som inte får några svar får inte heller de där sista detaljerna på projektet att stämma och blir hängande med tomt block på det öde kontoret. Han sitter på en stol som det går att snurra på. Vita gardiner, vita väggar, en fläck av lunch-såsen på den vita tröjan och en insikt som sakta kommer krypande. Mitt på tröjan, på magen, finns fläcken som en bekräftelse på att allt inte stämmer helt överens med hur saker borde vara.
   Byggnadsarbetarna utanför spelar Maggio och en gammal Roxette-dänga på sprakande hög volym. Utrymmet mellan arbete och lunch, tiden mellan tangentbord och fritid är ett litet ingemansland. Snön regnar sakta bort i ingemanslandet. Till tonerna av Roxette rinner grus och gammal snö som redan fallit ned i brunnarna. En liten brun hund lommar förbi utanför fönstret och han som ringer folk som inte svarar sitter blick stilla på sin plats och väntar på att de som inte svarar i telefon ska ringa tillbaka. Kanske har de, i alla fall någon, sett att han har ringt. Kanske kommer de då att välja att ringa tillbaka, tänker han.
   Han ser framför sig hur de jäktade kommer hem till sina hus, kastar av sig jackan, ställer ifrån sig skorna i tamburen och kollar av telefonen på hallbordet. Han inväntar signalen som ska komma när de kollat av telefonen, lyft luren, slagit hans nummer och kopplats fram. Men chefredaktören, den gammal dokusåpa-deltagaren och konstnären som han behöver tala med är inte i närheten av sina telefoner den här eftermiddagen. Alla har de i dag bättre saker för sig än att vara tillgängliga på sina telefoner. Ingen signal når honom och han fortsätter väntandet på sin stol. Snurrar runt ett varv och nästa gång han tittar ut genom fönstret har mörkret redan fallit.