etwo

Skriver knappt nufortiden, men ar anda vid liv och gor mer kaffe an nagonsin. Aker buss och tunnelbana och jobbar och har varit lite ledig pa sondagarna. London ar kallt men har ljusnat, varen pa ingang och det kanns som forra veckan solen varmde senast. Tiden gar sa fort, som mamma sager ibland nar vi pratar i telefon. Gor mig lite redo for att lamna staden, det ar lange kvar, fast anda sa kort, sa hjartskarande kort tid kvar. Det var inte lange sedan London agerade symbol for hoppet nar proven hopade sig i ettan pa gymnasiet och alla andra kandes sa himla mycket battre an vad man sjalv var. Sa himla mycket mer pa vag mot sina utstakade mal och mojligheter. London fanns alltid som en symbol for frihet och en vetskap om att det fanns ett liv aven efter att man vandrat fardigt vagen mella lagenhetn och gymnasiekomplexet med sin tygkasse morgnar och efermiddagar. Nu ar lagenheten inte langre mamma och pappas och skolan inte min. Inte lange sedan vaskan till London var packad med 15 kilo klader och forvantningar. Vi flyttar alla vidare i livet ibland. Ror oss vidare at olika hall och ibland maste man gora sina egna val. Men just nar epoken man ar mitt uppe i ar pa vag att vara till anda sa kan det vara svart att se vad en ny epok skulle kunna erbjuda. Kanske ska man inte tanka sig sa mycket kring nasta horn utan lata vindarna blasa en till platser man inte kanner eller inte visste var ens ratta. Det ar kanske da det blir ratt till slut?
Att varen ar runt hornet kan jag se och marka, men vad som hander efter det ar ett oskrivet och alldeles blankt blad som inte har paborjats an. Bredvid arket ligger skisser och anteckningar, precis som det kanske alltid gor och som nar jag blir gammal kommer kunna titta pa och le lite at. Le at min oro och angslan, kanske ta en kopp kaffe och vara nojd med dagen, nojd men morgonen man far varje dag och inte fundera sa mycket. Eller sa ar man alltid 20 i tanken? Det kanske bara ar sa att de aldre gommer det mycket val under ett skal av trygghet och beslutsamhet?

Den planterade palmen i parken skakar till av kold i vinden nar jag promenerar forbi pa eftermiddagen. Solen skiner och en fagel har vagat sig fram for lite kvitter. Det ar kallt, men alla trotsar det. Alla ar anda ute och halkar gar pa de isbelagda gatorna som tycks sa mycket langre an vanligt just nu. Har en del arenden att gora, men hinner bara bocka av kopiering av husnycklar innan en tvatimmars middagslur med drommar tar vid och for en liten stund tar mig bort fran kold och alldeles for tidiga morgnar. Ett par pilsner pa Brick Lane igar med underbara manniskor och aven om mitt humor och motivation for aktiviteter var valdigt langt ifran Brick Lane och betydligt narmare en chipspase i soffan, sa ar ett lugnt pub eller barhang med samtal alltid nagot att beakta och se som viktigt. Historier och anekdoter fors vidare, arbetsdagen ventileras och nya insikter kan berika en pa sa manga olika satt. Det ar ocksa pa en lugn och lite seneftermiddagssomnig bar med lagom hog musik som man kan komma pa sig sjalv med att alska den har staden. Precis som man kan komma pa sig sjalv med att gora detsamma pa klubben eller pa den galna hemmafesten. Man far nypa sig lite i armen. Staden har sa manga ansikten och skepnader och kan alltid slanga fram nagot som passar en for dagen. Overaska, men ocksa leverear vad man vill ha. Far en att trivas, utan att for den skull alltid tanka pa ens valmaende och halsa. Men det ar manniskorna som gor en stad vard att besoka och vara i. Som gor vardag roligt. Bjuder pa skratt och leenden som varmer i vintern. Manniskorna skapar det som kallas staden och utan mannsikorna man vill vara med omkring sig blir det tomt. Da splelar namnet pa staden, puben eller klubben ingen som helst roll.
En stad forandras hela tiden. Utvecklas och gar vidare. Ser over axeln pa manniskor den lamnat bakom sig. Alla kan valja att aka med tagen som staden och mannsikorna i den tar. Men man ska tanka sig for och se efter andra avgangar ocksa. Kanske ar stadens resmal inte alltid de ratta for en sjalv och da kan man famla i morker och bli vilsen. Bli en sadan som inte gatt vidare. Som staden betraktar over axeln fast man fortfarande bor kvar.

Januari har smugit in i våra liv, lite oannonserat, lite snett bakifrån döda vinkeln har den tassat sig fram ända in på och tagit tag i oss i ett järngrepp. Skakat om oss liksom. Januari vill få oss på bättre tankar, starta upp saker och ting på nytt, ta nya tag, nytt levnadssätt och nya möjligheter väntar för dem som vill. Jag morgonjoggade och storhandlade mat med J på stormarknaden. Försökte liksom. Efter joggingrundan har jag nu sådan träningsvärk i min vänstra vad att jag med stor uppoffring tar mig upp och ned i hemmets trappa. Att göra kaffe på jobbet var en enda lång pina. Folk skrattar och ler förstående åt mig där jag linkar runt och försöker duka av bord och skumma mjölk. Hybris skulle nog många beskriva min första joggingtur på ett par månader som. Rask takt 45 minuter trodde inte jag skulle vara några problem, men inser att en lugnare uppstart hade varit mycket klokt. Men det är så himla tråkigt att lunka runt, och det får jag betala tillbaka för nu i from av en stor portion linkande och smärta. Voltaren hade en gammal man jag kände med största säkerhet förordat. Vad vet jag. Vila i två veckor och känn sedan efter, som svensk vårdcentral hade sagt.
 

Mellandagarna har stavats med stort M dagarna efter jul. Det har varit lediga, sloa dagar och sloa arbetsdagar utan kunder pa cafet. Fleet Street som Marstrand om februarikvallar kan jag tanka mig ar en bra liknelse. Bara spanska och franska turister med kameratavling. Storst och flest kameror per familj vinner pris. Och da raknar jag inte ens in japanerna i tavlingen. De skulle vinna alldeles for enkelt. Alla ska till oxford Street, till vilket pris som helst, men ingen har riktigt koll pa hur man gor for att na paradiset, sa det ar klart att jag om dagarna stallt upp som guide och berattat enklaste vagen till Oxford Street och andra spannande gator. Med forkladet prydligt knutet har jag likt kaptenen i stormen manat till lugn, bryggt kaffe och visat vagen, pekat, ritat och forklarat. Det gor jag sa garna.
  I gar vaxlade jag in min myntsamling hos Sainsburys. Det gor jag ocksa garna fler ganger.
Arsenal gar som taget, och det ar en frojd att se laget spela som man gor for tillfallet. Passningsspelet har ett flyt och en fart som gor en berord pa ett djupt plan. En regnvat och kortklippt matta ar allt som behovs for Arsenal att skapa fotbollskonst for tillfallet och det alskar jag att titta pa.
Nu ska jag fira nyar.

Med en fin jul i minnet har man laddade batterier for arbete igen, aven om det inte ar dags riktigt annu. Har ledig dag idag och ska se Arsenal-Aston Villa pa puben snart. Mycket svar batalj for Gunners, men det borde kunna ga vagen. Sag forsta halvlek av Birmingham-Chelsea igar och imponerades av Birminghams organistation i forsvarsspelet. Att de sedan skapade lagen ocksa mot ett lag som Chelsea tyder pa att Midlands-ganget har nagot stort pa gang i ar. Jag var den siste att tro pa nagot sadant for dem i ar, det ar jag den forste att villigt krypa till korset och erkanna.
  Blev ingen live-match denna boxingday, men sa kan det vara ibland.
Tjugo minuter till kick off och nervositeten borjar satta in. Var lite for lange sedan jag sag Arsenal senast.
Har inget att skriva idag, sa jag slanger ivag det har ofardiga inlagget som det ar, for jag orkar inte knapa ihop nagot krystat.

Slutar jobbet i hygglig tid, kopierar ett par nycklar i jobbets tjanst, somnar pa bussen hem. Lamnar in ett par skor till skomakaren for byte av sula. En gummisula maste laggas pa, for annars ater den Brittiska fukten upp mina fina dosor. Upptacker ett nyoppnat galleri och cafe precis hemmavid och slinker in. Slutar med att jag koper en diskhandduk och vandrar ivag nojd med upptackten. Fika dar redan inbokat nagon dag snart.
  Snart jul. Snoovader pa gang i London och uppstandelsen ar stor. Forberedelserna rigorosa. Jag ligger i jour imorgon med snoskyffeln under kudden och termooverallen och kangorna redo for utryckning i ottan. Min chef har vandrat runt som ett spattigt, oroligt nervost vrak hela dagen och mumlat lite olika forhallningsorder till hoger och vanster om morgondagen. Fa har snappat upp hans poanger. Det ar i princip klart att det kommer bli kaos imorgon. Alla ar installda pa det, ingen forvantar sig en normal dag. Alla tror sig fa vara med om nagot speciellt denna fredag. Det ska tillaggas att det annu inte ligger en endaste centimeter snom pa backen. En skur blotsno foll lite latt i eftermiddags, men smalte som Bregott i stekpannan bort och forsvann illa kvickt. Nu ar det uppehall, morkret har fallit utan flingor yrande i luften, och mycket mojligt ar det att det stannar vid den dar blotsnon i eftermiddags. Men jour, det har jag anda. Och skyffel under kudden for att kunna ta mig ut. Chefs-Andy skulle behova prata lite med min gamle fotbollstranare och tillika officer. Han vet hur man handskas med snoovader. Minns fortfarande nar jag for ett par ar sedan slog en signla till honom pa eftermiddagen for att se om traningen skulle bli av senare pa kvallen. Det hade snoat hela dagen och blaste 20 sekundmeter. termometern visade pa nagonstans kring sex eller sju minusgrader. I vinden var det formodligen kring 20 grader kallt. Snon yrde runt utanfor mitt fonster, och det gjorde det formodligen aven kring tranar-Hakans fonster nar han plockade upp telefonen och besvarade mitt samtal.
-Hakan, svarade tranar-Hakan med sedvanlig bestamdhet.
-Ja, hej det ar Nisse, jag tankte bara hora hur vi gor med traningen ikvall, ar den installd eller?
-Vad menar du?
-Ja, ar den installd?
-Varfor skule den vara det?
-Tankte for snon och sa, sa jag lite nervost.
-Nej, det tror jag inte ar nagot hinder, jag ska aka och kolla planen nu strax och ar det inte for mycket sno sa kor vi.
-Ok, sa jag och sa hej da och la pa.
Till historien hor att jag v mina foraldrar blev forbjuden att ga pa traningen och istallet fick tillbringa kvallen framfor TV4 eller nagot liknande. Skulle tranar-Hakan sett chefs-Andy idag vet jag inte vad som skulle kunnat handa...

Manniskorna vandrar for tillfallet omkring i morker som ar sa kompakt att vissa inte far en skymt av dagsljus under sin arbetsdagar. Det ar kallt, i kylan hukar manniskorna i sina tjocka jackor, palsar och rockar. Skyddar sig mot vindar och vata. Kalla vindar blaser nu, manga langtar in, langtar bort, bara nagon annanstans, vill till nagot mer gastvanligt som inte ar sa kargt. Som tar hand om sjalen lite mer. Balsamerar och varmer. Ger en filt till en kyld manniska. Manga arbetar hart nu, klappar skall kopas och formodligen slar handlen rekord precis som varje ar. Manniskorna maste jobba mer och hardare. Tidigare mornar, sena natter. Kalla vindar som satter de som forsoker sticka upp huvudet och se klart pa plats. Vi hukar dar vi gatorna fram. Manen, gatlyktorna och neonreklamen vakar over vara vandringar till bussar och arbeten och aktiviteter. Lite tid for eftertanke och reflektion.
Sedan ler nagon, kanske skrattar eller drar ett ovantat skamt i kon till lunchen. Staller en fraga eller fragar hur du mar. Ger nagot extra, och plotsligt vaknar du till. inser att du ar manniska, och alla andra diskret kladda, hukande varelser runt omkring dig i det kompakta vintermorkret. Oavsett om rocken ar Prada eller HM varmer Prada en manniska precis som HM-rocken gor det, och alla varms vi upp av leenden och vanlighet. Nagot litet som smalter isen och frostigheten i en evig grasvart decembernatt. Morkret hanger anda kvar, men stegen blir lattare, ryggarna lite rakare.
Halsar pa mitt gamla jobb pa vag hem, pa cafeet bredvid S-Bucks sitter en gammal S-bucks-stammis med sin sedvanliga espresso och mobiltelefon. Alltid mobiltelefonen i naven. Han sa aldrig mycket, grymtade bara nagra fa fraser under de atta, nio manader jag serverade espresso till honom. Alltid nagon i luren, aldrig tid for en pratstund. Nu verkar det som han har bytt cafe. Var for en sekund sugen pa att kila in och halsa pa karln. En upptagen herre, kanske lite blyg, for en gang log han nar hans espresso var forberedd och klar efter att jag sett honom komma in genom entren. Han log ett leende som gick utanpa hans skraddarsydda, morkbla kostym. Ett nyfiket, overaksat pojkaktigt leende (enda gangen jag sag honom le) som gjorde att fasaden ramnade lite grann. Bakom finansmannen visade det sig finnas en glad och nyfiken liten pojke med aptit pa livet. Om bara for en sekund rakade han visa det, sedan grymtade han nagot och atergick till att skriva meddelanden i mobiltelefonen. Vi alla har fasader, och en del har mycket pengar, andra lite, andra roliga jobb och en del har trakiga jobb. Vissa reser runt pa aventyr, medan andra stannar och trivs med det, men vi delar alla att vi bakom fasaden ar nyfikna. Det ar mycket vi inte vet om livet, manga fragor. Och sa vandrar vi tillsammans runt i morkret och kommer tillsammans att gladjas nar varsolen ater borjar skina pa oss. Oavsett om vi bar skraddarsytt eller second hand kommer solen att dela stralarna lika.

Gick till jobbet med forvantningar (eller snarare fasa) pa ett dubbelskift, men redan vid fyratiden var det dags att tacka for kaffet och kila hemat. En pilsner med Starbucks-Ekis hanns med innan bussen rullade osterut. Tung arbetsdag, annu tyngre igar, men anda kanner jag att jag ar pa vag tillbaka in i matchen efter semestrande i ostersjons orike. Kanne rmig inte lika sliten, lite mer pa gang och kontaktbar vid skiftens slut. Det ar goda tecken. Jag har fatt stearinet pafyllt och nu star nagon over mitt huvud med en tandare och skall satta mig i brand. Man maste brinna liksom. Sa aven om det ar ett kafejobb med halvtaskig avkastning sa kan man fa sa otroligt mycket mer tillbaka som person om man verkligen gar in for att brinna for det man haller pa med om dagarna. Bli berikad och lara sig saker. Ge andra manniskor nagot av sig sjalv. Ibland kan det gora ont att brinna, det kan bli for varmt. Samtidigt finns det fa saker jag uppskattar sa mycket som manniskor som gar in for saker de gor med hull och har och satsar allt de har utan att vela eller tanka efter sa mycket. Dem som bara gor det for att det kanns sjalvklart.
  Som en gammal fritidsledare jag hade. Han brann for sitt yrke, och gjorde allt for att vi fritidsbarn skulle trivas och ha roligt pa eftermiddagarna. Stod i slojdsalen i timmar och gjorde leksaksvapen eller bilar, ordnade utflykter och hajker med overnattning i talt. Hade talamod, gillade aventyr och upptag. Sadant som man gillar att vuxna gillar nar man ar tio ar och allt fortfarande ar kvar att upptacka och inga svarigheter finns pa varldskartan. Gjorde det dar lilla extra som ingen arbetsgivare kravde eller forvantade sig av honom, men som alla barn pa fritis uppskattade och som gav honom en plats for alltid i mitt hjarta. Han skapade kontrast till manga av de sura fritidsfroknarna som stallde fram en konserv fruksallad och lite vattnig vaniljglass pa bordet for att fira fredag och sedan gick och satte sig i ett horn med sina jattemuggar snabbkaffe och beklagade sig over bilbesiktningar eller husreparationer. De forsokte sakert de ocksa, men jag ar langt ifran saker pa att om brann for sitt jobb. I for ung alder gick han bort i cancer efter att jag slutat pa fritids, men det ar en annan historia.
  Ar inte heller helt saker pa att jag sjalv brinner med nagon stor laga just nu, men ska forsoka komma igang lite framover. Hugga och bara in veden och sedan sprida mer varme med engagemang for cappucinos och lattes och te och bryggkaffe och konversationer med mina advokat och finanskunder.

 Till sist:Om 14 dagar ar det julafton. Bara sa ni vet.

Sol och varme moter mig nar jag tittar ut genom fonstret denna morgon. Steker agg, hanger tvatt och dricker te. Tar det helglugnt denna morgon trots att det ska goras kaffe om ett par timmar. Stanger butiken pa Fleet Street ikvall. Varme var kanske att ta i en aning i det forsta stycket, men for att vara december ar vadret pa forvanansvart fint humor och gor den primitiva julbelysningen pa Bethnal Green Road att se om mojligt annu mer spartansk an vad den redan ar. En snogubbe ler och viftar pa hatten och en rod girlang har gatt sonder och lyser inte mer. Langst hela gatan sitter sma dekorationer i lyktstolparna och paminner om en svunnen tid. Volvo PV, svartvit teve och Magnus och Brasse, sa langt bak i arkiven far vi grava for att hitta den har julbelysningens tillverkningsar. Langst inne i garaget, dar gamla vinterdacken, eller den pulkan man aldrig akte med brukar ligga, dar kanns det som kommungubbarna i ostra London plotsligt fann snogubben, girlangen och det andra och tankte: "fan, ska vi inte satta upp det har skiten anda, kan bli natt"
  Spelade for forsta gangen Domino pa riktigt med riktiga regler igar. Som barn byggdes bara langa dominorader upp genom lekiskorridoren som sedan med stort noje valtes om kull. Igar var det pa riktigt, i en lite halvseg omgang placerade jag mig tvaa av de tre som var med och det var inte alls lika kul som jag vill minnas att Domino utan reglerna pa lekis var.
 

Tillbaka i London igen gar jag med lika raska steg som vanligt och stressar till nagot jag inte riktigt vet vad det ar. Det gar pa nagra minuter, fran att jag stegade av taget fran flygplatsen pa Liverpool Street Station har mina steg varit raska och kvicka. Man rycks med i tempot, och alla tycks ju vara pa vag nagonstans sa himla fort det bara gar. Ser pa skylten i tunnelbanan att mitt tag inte kommer forran om tre minuter och blir genast otalig. Bussen drojer och grinigheten kommer over mig. Vad haller pa att handa med mig? Har inte mycket att vara stressad over och borde halla mitt eget tempo. Mer strandvandring och mindre banktjansteman liksom.
Har ett hal i min jeansficka som gor att jag sprider mynt omkring mig dar jag gatan fram gar ocksa. Bara sa ni vet.
Tanker sakta av pa stegen lite smatt framover och har lovat mig sjalv att inte bli irriterad pa folk som star och samtalar obekymrat i tunnelbanans rullrappor och hindrar all form av framkomlighet, eller gamla tanter med 100-tals matkassar som alltid dyker upp framfor en pa trottoaren nar man har som mest brattom till arbetet. Nej, att bli irriterad, det ar bara dumt, och det ar bara darar som rusar runt fram och tillbaka utan att tanka sig for. Och framfor allt tanka pa om de verkligen har sa himla brattom som de vill ge sken av att ha.

Träffade min käre vän Marcus för första gången på ett halvår idag. knackade på dörren redan innan nio och ryckte upp honom ur dvalan. Vi hade bestämt att vi skulle ses något senare, men då jag stod utanför hans dörr vid denna tidpunkt kände jag ingen tvekan att bulta på dörren och kika in. Tilltufsad, men tillsynes glad att se att det var hans gamle vän som stod i farstun, försäkrade han mig om att det inte var någon fara att knacka på så tidigt. Samtidgt konstaterade jag att jag förmodligen aldrig kommit in genom ytterdörren så tidigt på morgonen hos honom. Ut genom dörren har jag gått, men som besökare har jag aldrig startat ett Marcusbesök före lunch knappt någon gång vad jag kan erinra mig. Under ett skolprojekt under gymnasiets andra år åt projektgruppen frukost i köket hos honom men då var vi flera personer och det var i arbetssyfte och inget nöje inblandat i det, så det kan knappast räknas in som ett besök i den bemärkelsen. Efter en fest, också den under andra året på gymnasiet, så kom jag dagen efter festen för att hjälpa till med städningen av huset, men det vet jag bestämt att det var efter klockan nio på morgonen. Även om vissa minnesbilder säger mig att feste till vissa delar fortfarande pågick, så är jag till fullo säker på att det var efter klockan nio, och därmed är dagens besök ett historiskt sådant.
  Tevespelande, frukost och en liten promenad i Visby hann vi med innan det var dags för dagens höjdpunkt. Höjdpunkten: Lunchbuffé på Visbys bästa (och enda, rätta mig om jag har fel) Indiska restaurang. Fri tillgång till mat, bröd sallad och dryck för under 70 kronor och då ska det givetvis ätas. Ingen spenat på dagens meny, en liten besvikelse, men vi rullade ändå ut glada, mätta och nöjda med vår bufféupplevesle som liksom alltid levererat lunch värt namnet.
  Några ärenden på stan och sedan hem till Marcus där båda slocknade på soffan i en djup middagslur. Drömde att det blev kallabalik i vardagsrummet till följd av mitt sovande och vaknade med ett ryck vid strax efter tre, men möttes bara av en lätt, småleende min från min sovande vän. Han mår bra nu känns det som, har flyt liksom. Fantastiska historier på lager som vanligt och mycket för oss att ta igen, men för lite tid.
  Trots semester känner jag mig lite seg och småsömning. Kanske är det den där vintertröttheten eller vad det kallas som ens lekisfröknar och tanter som sköter sitt arbete i färgglada Foppatofflor och åker till Thailand med sin man några vinterveckor per år brukar drabbas av i perioder under de mörka vinterhalvåren. Jag väljer att inte sätta någon etikett på mitt sega jag, utan konstaterar att man kan vara lite trött ibland. Oförklarligt och oannonserat. Äter sejfilé med potatis till kvällmat. Tar en extra morot och ett glas glögg på det lite senare kanske. Det borde hjälpa. Ge mig semesterenergin tillbaka. Kroniskt låg sjunger Jocke Berg att han är, men jag är bara lite småseg, så det är alls ingen fara egentligen.

Försökte ta sovmorgon idag men det gick inget vidare, gick o lade mig tidigt igår, så klockan 06:00 studsade jag upp och var på gång att stiga upp. Sedan lugnade jag ned mig, tog förnuftet till fånga och lyckades slumra till och från till halv nio. Frukost och sedan matsäck och cykel till Folhammar. Vid sandstrandes efter Folhammar ställde jag cykeln och gav mig ut på promenad längst havet.
  Med sällskap av vågorna och en och annan fågel traksade jag bort till fiskeläget Sjaustru som bortsett från en fiskebåt var öde och blåsigt. Regnstänk i luften men uppehåll i stort sett under hela förmiddagen gjorde min lilla utflyckt över förväntan. Stranden är en plats för sommaren, men det är en annan sorts glädje att promenera runt på en folktom sandstrand i början av december. På sommaren ett turistparadis och vid den här tiden på året en förvandling till det motsatta. Kontraster är en underdrift och stranden förvandlas till att nästan bli ogästvänlig. Blir kanske mer sig själv, ler inte och pratar inte i onödan med sina besökare. Armarna i kors och ingen omfamning. Istället måste man gräva lite djupare, se genom det uppenbara, knäppa jackan, trotsa kylan och bara ta till sig stranden som den är när den inte tror någon ser. Dert är vardag. Innan den har hunnit fixa till sig, lagt sminket till rätta och åter igen är redo för badgästernas invasion i juli och augusti.
  Igår med Wilhelm och Viktor framför tevespelet drabbades jag av abstines. Det var länge sedan sist, och jag känner inte att gårdagen riktigt räcker till för att fylla mitt behov av tevespel, så när detta är skrivet ska jag kila in i mina föräldrars sovrum, låna deras teve litegrann, och koppla in playstationspelet. Bara lite ska jag spela. Bara någon match eller så. Det borde räcka. Premiärspelade Fifa 10 igår. Det var både en fröjd och en besvikelse. En fröjd etfersom känslan, tempot och hela grejen kändes så himla bra, snyggt och verkligt. Besvikelsen: jag gjorde två mål på sju matcher och förlorade alla sju mot betydligt starkare Fifa-grabbar i form av Vikotr och Wilhelm. All respekt till dem, men alla de där förlusterna gnager fortfarande lite obehagligt i mig.