Publicerad 2011-05-19 18:16:12 i Allmänt
Det är kvalmigt, dammigt och skitigt i staden. Små moln av damm och smuts blåser omkring på de kvava gatorna och regnet, det lilla som föll känns befriande i sitt stilla strilande i vårkvällen. Paraplyer, regnjackor i glada färger, två finanskarlar i blöta fest-smokingar och sedan, efter, skymtar solen fram igen.
Lågt, lågt stående, knappt synlig, men ändå där precis över hustaken i kvällen mitt i veckan som symbolen för våren eller för vad som helst.
Spikar upp ett par tavlor i hallen, slänger i en tvättmaskin och upptäcker en extra tandkrämstub i ett köksskåp. Är definitivt första gången jag har en oöppnad förpackning vid sidan av den tub som för tillfället brukas. Tänker på min far, man ska ju bli som sina föräldrar med åren, säger de, och han inhandlar alltid en extra tandkrämstub (minst) för att vara på den säkra sidan. Känns som att några slags vuxenpoäng kan räknas in på kontot efter den här upptäckten i köket. Som att jag närmat mig min far och fadersgestalt ett par steg.
Spikar upp en tavla till, får beröm av min lägenhetsgranne som också pysslar i köket. Flyr sedan, strax efter hastigt köket för en stund när hon inleder den delen av pysslet som innebär att röra ihop en form av gryta som hon gör ibland. Den doftar mycket illa och ser ut som en vattning, gulaktig havregrynsgröt (Med kött i, typ korv) I en blekgrön plastskål bereds den här grytan och får mig att stanna på rummet med stängd dörr tills jag kan höra att köket är tomt, kusten är klar och lugnet lagt sig igen. Då smyger jag ut och lagar lite italienskt till dofterna av baltisk matkultur. Carbonara är väl italienskt?
Publicerad 2011-05-17 11:23:01 i Allmänt
Helgen ägnades åt jobb, italiensk middag och ett fantastiskt födelsedagskalas. Vacker atmosfär, underbara människor och på drinkbordet ett gammalt klassiskt bål att sörpla ur. Bål är gott.
Sista kunden på fiket på måndagen blev, lite oväntat, Tottenham och England-anfallaren Peter Crouch. Lång och ranglig joggade han över gatan, in genom dörren och beställde kaffe med två bruna socker i. Vit skjorta och slitna jeans. Satt i något slags möte vid det bästa fönsterbordet med en herre som såg ut att vara en mycket viktigt och inflytelserik person. Är det en transfer på gång för den gode Peter? Kom ihåg var ni läste det först.
Sedan skrattade Peter åt min kärlek till Arsenal, och jag gratulerade till en bra säsong. Förklarade att vi skulle stänga, för att klockan var sju, och Mr Crouch svarade att de skulle dra sig vidare, den viktige herren och han. Utan att betala lämnade sedan Peter och den viktige herren i all hast fiket och det gjorde mig aningen sugen på att sälja den historien till The Sun eller Daily Mail. Ringa upp dem och skvallra. "Peter Crouchs kaffestöld" Kan se rubriken framför mig. Karln har ändå en timlön som motsvarar fikets intäkter för en hel dag, om inte mer, så kan tycka att de två cappucino-punden(och lite dricks kanske) vore på sin plats...
Publicerad 2011-05-11 00:05:13 i Allmänt
De flesta morgnar på vägen mellan stationen och jobbet ligger i gryningen utspridda hemlösa och får ett par timmars sömn i skydd av gamla, slitna, medtagna sovsäckar eller filtar. På ihopsamlade kartonger och tidningar ligger de där och får för en stund en djup sömnstund. Det är precis innan staden är på väg att vakna upp för den nya dagen och det är tiden på dygnet då alla är på väg någonstans. Vi är alla på väg emot något vi ska få uträttat under dagen och så har säkert den hemlöse där under filten på kartongen också gjort någon gång. Brukar tänka att han som ligger och sover i den tidiga morgonen vid värmefläkten i backen upp till Aldwych i sin röda gamla sovsäck också har stretat iväg till jobbet.
Någon gång, någonstans har nog han också under solens första strålar lämnat en varm lägenhet eller hus, kanske en familj för att gå till sitt jobb och tjäna ihop till hyran och maten. Till barnens fritidsintressen och till semestrar i solen.
Nu tar han om kvällarna av sig sina skor, ställer dem bredvid sig och kryper ned i sin sovsäck. Tänker att det måste gått snett någonstans på vägen, att han måste tagit felbeslut, blivit lurad, blivit av med jobbet, blivit lämnad eller på ett eller annat sätt rört till sin tillvaro en gång i tiden. Hamnat i en utförsbacke som inte gick att ta sig upp ifrån igen. Han kanske försökte och drömde, men inte förmådde, inte fick en andra chans. Kanske ingen chans alls.
Passerar honom och undrar vad jag egentligen har gjort för att förtjäna roligt jobb och husrum, tänker hur orättvist allt kan vara och känner en sådan sympati att det skär i hjärtat när jag ser de där prydligt ihopställda skorna bredvid sovplatsen. Blir kall och ristad. En tom ölburk, en tom kaffekopp och så de där skorna. Snyggt och prydligt, liksom ombonat mitt i allt det där eländet som det där och då inte går att se någon ände alls på. Som att det sista han har kvar att greppa, den sista fasta punkten i tillvaron är att i alla fall ställa de där joggingskorna snyggt bredvid sin blekröda sovsäck.
Publicerad 2011-05-06 21:33:28 i Allmänt
Tillfälligt huserande på Brick Lane för min del på grund av olika omständigheter i min lägenhet och från en dag till en annan känns Stepney så väldigt ocentralt och besvärligt. Trodde aldrig jag skulle bo så centralt i London. Boendes på Brick Lane ringer alarmet, kläder krånglas på och sedan är jobbet bara en lite lätt promenad iväg. Ingen stress eller buss-ångest, inga bistra biljettkontrollanter eller imma på glasögonen (även om det inte är så aktuellt den här tiden på året) En liten lätt, nonchalant gångmarsch ned på stan i morgonsolen och in bakom espressomaskinen för dagens första kaffe känns som lite för enkelt och ledigt för att kunna vara helt sant. Skulle inte ha något emot en sådan morgonrutin. Blir lite på min vakt, någonstans måste det finnas en hake med den här Brick Lane grejen, något jag råkat missa och inser i samma stund att jag flyttar tillbaka hem, österut redan dagen efter.
Blåser i lite mer luft i luftmadrassen, rättar till lakanet, trycker ned mina saker i väskan och sätter mobilalarmet för morgondagens promenad till fiket.
Publicerad 2011-05-04 20:43:17 i Allmänt
Usama har varit död ett litet slag, världen ska vara säkrare nu sägs det och kanske till och med frid och fröjd på vår jord nu, säger andra. I USA har Obama har ett val att vinna och har blivit populärare i sitt land efter Usamas död. På väg mot ny mandatperiod kanske och uppståndelsen kring terrorledarens död ses som en seger och steg i rätt riktning. För USA, för världen och för oss alla. Att vi ska vara mer som en familj nu och att rättvisa äntligen har skipats.
I Libyen är enligt vissa uppgifter brittiska flygplan inblandade i Ghaddafis brors död och Sverige, vi vill också vara med och brottas i Libyen med JAS-plan. JAS, våran stolthet, symbolen för teknologin och den moderna andan i landet. Lite vid sidan av lekens centrum står vi svenskar och följer spelet, kastar symboliskt in ett par flygplan och ger oss själva en klapp på axeln. Vi får vara med, vi får påverka utvecklingen och tänker oss nog att det är en bra sak. Ett steg i rätt riktning för vår politik.
Utanför den lokala mosken i kvarteret där jag bor sitter plakat i protest mot USA och Englands verksamhet i Afghanistan, Libyen och Irak de senaste årtiondena. På gatorna bland vanligt folk finns ett stort missnöje med hur mycket pengar som regeringen satsar på sin krigsbudget och för vad det är man kämpar. Någonstans på vägen har det engelska folket tappat tron på sin utrikespolitik. Det som för en majoritet för ett par år sedan kändes som en självklar kamp att ta känns mer och mer som ett krig med få glasklara motiv eller tydliga tecken på resultat.
Usamas död kan ses som ett resultat i sig, men någon lösning (som många verkar beskriva det som) på den underliggande problematiken med terror kan nog inte ens den mest krigsglade skriva under på att det är. Våld föder våld, aldrig har det kännts mer aktuellt i ett land som har fingrarna med i många spel.
Sverige har fingret med i ett av sina första spel och då måste man som land också acceptera att man blottar sig för hot utifrån, exempelvis från terrororganistationer. Landet får blod på sina händer och det är en ny fas för Sverige. Det finns ingen mellanväg och ibland kanske det kan vara värt att fundera över sådana saker en extra gång innan man med svarta och vita motiv kastar sig in i det internationella, politiska spelet.
England känns i många avseenden, kanske mer än någonsin, som ett land delat i två delar. Inte alls som en familj sköter landet sin utrikespolitiska opinion och åsikterna går isär. Många känner att landet är mer hotat nu än med en Usama Bin Laden i livet och bara det, den känslan hos männsikor, kanske är en en fingervisning som vilka vindar det är som blåser.
Med de vindarna har valet mellan buss och tunnelbana blivit aningen lättare att göra.
Publicerad 2011-05-02 22:31:27 i Allmänt
Landar ganska sent, vaknar till av dunsen från landningsställen som slår i marken. Köar för att visa passet, har inte bråttom så den långa kön bekymmrar mig egentligen inte. Hemma efter Sverige-helg tar jag bussen in till stan och har svårt att sova. Rastlös och lugnet själv på samma gång där på stolen i mörkret vid fönsterplats. Monoton, mörk och öde motorväg blir till hus, fabriker, OS-bygge och sedan East End på riktigt. Hemma efter fest, sol och skratt.
Ganska öde ligger staden där runt om mig längst med vägen, badande i skenet av skyltar och ljus. Några få nattugglor på gatorna, annars ganska tomt och fridfullt. Chauffören spontanstannar lite vresigt och i tyst protest vid min tunnelbanestation. Stiger av i kvällskyligt Stepney med en polis-siren, en mumlande alkis på hörnet utanför spelbutiken och ljudet av ett vägbygge som välkomstmelodi att lyssna till på promenaden genom parken hem.
Allting känns med ens lika dekadent, svårflörtat och alldeles hjärtskärande fint på samma gång. Den vill ju egenligen inte att man ska älska den, staden, och verkligen inte Stepney. Den anstränger sig inte alls och får mig ända att falla platt. Förstår inte varför när känslan av att ha kommit hem till något griper tag obevekligt hårt om mig. Är ganska sent, vaknar till av det dova ljudet när portdörren slår igen. Lagar lite nattpasta, har inte bråttom, så den sega spisen bekymmrar mig egentligen inte.
Dagen efter, några få timmars sömn senare, går alarmet igång och det är dags att morgonsur ta sig in till jobbet.
Publicerad 2011-04-27 18:35:58 i Allmänt
Glömt bort den där historien om fläktmonteringen nu. Så det blir ingen fortsättning på historien. Inte nu i alla fall. Det blev så soligt och ledigt och inte något utrymme att få något av värde uträttat. Bank Holiday och hela landet har varit i vad som lite urvattnat skulle kunna beskrivas som festivalyra. Alla grävde fram grillarna, lade ifrån sig allt av värde för att lapa lite solstrålar och umgås. Inte sett ett moln på fyra dagar och gör som far min och packar fram shortsen som legat gömda någonstans. Shorts, espresso, tidning och små ärenden att uträtta känns som eftermiddag i klang med vårens melodier.
De där ledighetens hustak, parker, grillar, för billiga viner och skratt är det dags att vända ryggen i ett par dagar för att istället leverera kaffe och kaka till mycket, mycket upptagna kvinnor och karlar. Alla tisdagen till ära med bekymmrade veck i pannan och kånkandes större portföljer än vanligt till sina kontor. Tillbaka från fyra dagars ledighet kan vara jobbigt för oss alla. Oavsett vad vinerna i glasen kostat och om man varit hemma i parken eller i Karibien och seglat med sin stora båt.
Dagen efter är alla gladare. Solbrännorna aningen mattade och lite färre veck i business-pannorna. Tillbaka i rutinerna, som min far i sina shorts nog skulle ha konstaterat. Jag säger till kunderna att det är skönt att vara tillbaka, de skrattar och sedan köper jag kvällsburgare i den där blå kiosken på hörnet och sätter mig vid slussen nere vid kanalen som blivit ny favoritplats i området. Solen på väg ned, vinden mojnar av, bra vy och i stunden fin kvalitet.
Publicerad 2011-04-20 20:18:48 i Allmänt
Inne i butiken är det varmt. Mycket varmt. Sitter på golvet och monterar ihop en fläkt. En sådan där vit modell som står på golvet och snurrar och är tänkt ska ge svalka till folket. Överallt är de vid den här tiden på året och några månader framåt, de där snurrfläktarna. Hos tandläkaren, bilprovningen, på krogen och alldeles säkert i alla skolors personalrum. Lärare känns som den typen av människor. Som gillar den där lätta brisen från en fläkt i ett annars kvavt utrymme. Noterar på väg hem från jobbet en fläkt som lite nonchalant står placerad utomhus på trottoaren. Ser sedan att den är trasig, men ändå. Bockar ändå av den.
Någonting, bara en liten del, fattas så klart för att mitt fläktbygge ska färdigställas där på golvet. Kan det vara en skruv eller bara en liten mutter? Blir funderasam och kontrollerar beskrivningen. Är ingen van fläktbyggare. Blir därför mycket nervös när jag plötsligt finner mig i en situation där jag har tre mycket brittiska karlar ståendes observerande mitt fläktbygge. Sopgubbe-Dennis, chefs-Andy och en kostym-kund som i väntan på hans latte hamnar i en slags improviserad tupp-tävling om vem som är den mest brittiska och mest manliga mannen på jordklotet där de står och tittar på mitt skruvande. Alla har en klar potential att ta hem en sådan tävling och när jag kommer på mig själv med att fortfarande ha förklädet på mig inser jag att jag inte har den potentialen. Inte alls. Dessutom fattas den där skruven eller muttern fortfarande så jag låtsas vända och vrida lite på fläkten, kontrollerar de andra skruvarna, viker ihop kartongerna och ber en bön att den brittiske kostym-kunden brittiska latte ska bli klar någon gång så att de tre mycket brittiska karlarna ska få annat att göra än att hånle åt mitt tafatta fläktskruvande. Latten drar så klart ut på tiden och jag ångrar bittert att jag avfärdade träslöjds-Klasses träslöjdslektioner som onödiga på högstadiet. Skruvandet man fick ägna sig åt där skulle kunna ha hjälpt mig, tänker jag, allt mer svettig...
Fortsättning följer.
Publicerad 2011-04-19 21:50:45 i Allmänt
Plötsligt bara så där på allas läppar är den där. Utan förvarning, utan någon bokning placerad och utan att någon är redo alls slänger sommaren ut en dag, liksom bara så där. Sol och sommardag. Kunderna på jobbet är glada, chefen är glad och jag köper några kalla öl till stängningen när chefen gått för att åka med sitt tåg. Efter jobbet uteservering mellan de gamla husen och känslan av att något kommit tillbaka. Något som kanske är lite nyare och vuxnare, men ändå så himla mycket tillbaka. En del saker, en del känslor man bär omkring på tycks aldrig ändras och ännu är ju aftonen så väldigt ung. Sedan blir det mörkt, solen sjunker över finanshusen, jag tar tunnelbanan kortärmad hem fast jag tänkt promenera, köper en brieost och lagar till en soppa som inte riktigt blir som jag tänkte mig den och sedan undrar jag lite hur det är där och om den horisonten ser likadan ut när aprilnatten lägger sig stilla och lugnt. Tänker att något faller på plats, lägger sig på rätt plats fast det på samma gång egentligen bara blir mer stökigt och för mig alldeles för svårt att förstå mig på.
Publicerad 2011-04-18 23:21:09 i Allmänt
Allt i blom, vårens explosion, allt är plötsligt som man kommer ihåg att det brukade vara. Dofterna, det drömska ljuset och de snirklande stråken man ständigt flanerar längst. Som man söker eller som söker upp en, som man kommer tillbaka till och inte kan sluta förundras över. April är den där månden när det ska vara enkelt och energin ska komma lätt. Inspirationen och kraften av sig själv för April är drömmarnas och planernas måndad. Sommaren fortfarande där framme på vägen, hoppet lever på gott och ont. Alltid tillbaka till det där hoppet, det naiva hoppet som gör så mycket ont fast det vill ge sken av att sprida glädje. I aprilskymningen på promenad hem genom stan är den här måndaden hoppets måndad. Hopp för de med naiv stämplat i pannan. Naiv för att man tror på något man bara fått för sig och ritat upp själv. Ristat en bild som ingen annan ser. Naiv för planerna man smider och naiv för tron på något som inte kan leva. Egentligen.
Publicerad 2011-03-31 23:44:31 i Allmänt
Sitter på golvet i kaffebutiken och skriver detta. Arbetspasset slut for dagen, alla studenter och advokater gått hem för att ha afton. Nytt försäljningsrekord, glada miner och en dag när inte ens ett trasigt mjölkpaket i kylskåpet kan rubba det goda humöret.
Dröjer mig kvar i tystnaden. Bara en surrande fläkt som sällskap efter stängningen. Väntar på att det ska bli lagom tid att åka och spela lite korpfotboll och följer skymningen över Fleet Street med ett öga. Gatan och butiken tom, letar efter något i minnet, har det i tanken, men tappar det innan det riktigt hinner nå fram till mig där jag sitter i strumplästen på linoleumgolvet. Vaknar två morgnar i rad och kan nästan se det framför mig, det där i minnet, gestalta sig i det vita skenet från lyktorna nere på gatan. Men bara busskuren står där nere på sin plats när jag sömningt blickar ut i morgonen. Vårmorgnar och fåglarnas melodier som start på dagarna långt innan solen gått upp. Går flera kvarter utan att en endaste människa visar sig och undrar om det är något att prisa eller bli rädd för. Kanske bli rädd för man prisar det. Den klara, kyliga luften, ens egna steg ekande mellan husen och bara hos bagaren på hörnet i korsningen är lamporna tända. Nog är det ändå en slags magi de där tidiga morgnarna. De kommer på köpet som ett hemligt avtal, finns inga vittnen, villkor eller visdomsord. Bara den där korta, mycket korta stunden under morgonen där det är du och dina funderingar som ensamma brottas med varandra utan insyn eller inblandning. Innan den stora staden vaknar upp finns ett liten tomrum mellan nattlivet och morgonrusningen. Ingen ser eller delar det med dig, som en hemlig plats, en byggd koja i skogen. Som på linoleumgolvet gömd bakom baren på det nedsläckta fiket. Letar men hittar det inte.
Publicerad 2011-03-28 22:12:40 i Allmänt
Östra London badar i sol den här söndagen. Visar upp sig från sin bästa och ståtligaste sida. Får det att skära i hjärtat vid tankn på att det snart är dags att säga farväl. En sådan där dag det inte ens går att tänka den tanken. Ledigt, festlig atmosfär, vimmel fyllda parker och blomstermarknaden på Columbia Road bokstavligen fullt blommande. London Fields hipster-rikt. Det finns bra och dåliga söndagar. Det här är en bra. Ägnar eftermiddagen åt att gå på födelsedagskalas, dricker vin ur plastmugg och ljummen öl i solskenet allt medan kalaset tar form. Blir lite solbränd och hamnar så småningom på den där klubben i gränden vid bron som man så ofta hamnar på. Fortfarande på söndagskvällen en efterfest som pågår. Svettiga partymänniskor dansar i den tidga kvällen helgens sista steg i mörkret på dansgolvet. Typ sommar, tänker jag när jag i den ljumna aftonen hoppar på bussen hem. Äter natt-italienskt och går och lägger mig i tid.
Publicerad 2011-03-25 21:46:09 i Allmänt
Radion på, vila efter jobbet och en fredagskväll med matlagning och tvättmaskin känns som något nytt. Sol hela dagen, högt upp på har den hängt rund och stor ända till sen eftermiddag och ledsagat genom fredagens bestyr. Långsam skymning. Kunnat se den, solen, genom de stora fönstren på jobbet. Shorts, uppkavlat, svettpärlor och sandaler röd tråd när det gäller dagens vyer genom de där fönstren. Tacksamt tar vi våren till oss, gör den till vår tid på året och vill ingenting förspilla i vår iver. Går nästan, om man kisar i solskenet, att skåda sommaren med sin prakt som väntar på att bli upptäckt och spenderad. Våren blommar ut och det känns som det nästan går för enkelt, som att det är något jag glömt.
Sitter på det lilla hemliga torget i stan där jag alltid har egen bänk, äter smörgåslunch, läser tidningen och har lunchrast. Funderar och minns. Passerar revy gör andra vårar, sommarmånader som varit och en annan tid än den som är just nu. Att jag är en annan nu för att tiden gått. Minns ni bröder den där bryggan vi lekte på som små, flotten vi byggde och alla de där stränderna vi cyklade till? Minns ni sprintloppen, äppelkrigen och promenadäventyren? Skrapsår och gräsfläckar.
Tänker att allt kanske inte skulle behöva vara så väldigt komplicerat hela tiden.
Hörlurarna med nytt svenskt i, prosa och henne vid min sida, i alla fall i tanken, räcker för mig den här fredagsaftonen.
Publicerad 2011-03-10 11:54:12 i Allmänt
The Knife i högtalarna på nya favorithaket. Lite lågt, lite smygande når tonerna mig vid det antika träbordet och slungar mig redan under introt till Silent Shout tillbaka i tiden. Tillbaka till hemuppgifter, uppsatser, deadlines imorgon, mattekluringar som skulle vara roliga men var för svåra för mig, lunchraster i kön till bespisningen, fredagsfotboll med gänget i den tomma idrottshallen och alla de där festerna som aldrig riktigt blev vad som lovats. Efterfesterna som plötsligt dök upp i ens liv och gjorde världen till en plats den inte varit tidigare. Billig flaköl, billigt vin och alltid så väldigt kallt på väg dit eller på väg hem. Ser Marcus med instrumenten, Jim alltid lite sen, Viktor och David i lägenheten med den där soliga balkongen, Wilhelm på väg ut mot något större och hon som gjorde allt rörigt, roligt, fantastiskt och komplicerat genom att bara vara i närheten. The Knife, mycket Knife var det de där gymnasieåren och för en liten stund kan jag ta mig tillbaka och vara mitt inne i straffturneringen, Markus vardagsrum, Jannes mattelektion eller konverserandes med Jim om varför det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Alltid var vi på väg till något som skulle komma sedan. I motvinden på våra cyklar väntade vi på det som skulle rädda oss och skapa ordning, reda och sammanhang.
Sedan var det redovisning imorgon så vi trampade oss hem, skrev lite på den i pojkrummet under läslampan vid skrivbordet, kanske såg solen gå ned över hamnen ett par kvarter bort, hörde The Knife på P3 och tänkte oss att det inte behövde vara så farligt ändå, livet.
Publicerad 2011-03-09 21:48:19 i Allmänt
Vanlig onsdag, kyliga vårvindar och ett regn hSängandes i luften som aldrig föll. Förmiddagsfika i Covent Garden och sedan eftermiddagspass på jobbet, stängning med chefs-Andy. Framtidskonversationer, fotbollsprat och analys av espresson vi serverar. Vardag och en sådan där obehagligt vanlig dag som får mig att bli nervös. Blir rädd att något är fel för att allt går precis som det ska och inte hakar upp sig. Blir lite på min vakt när jag är på ett för gott humör en hel dag. Inte ens den långa kön till biljettautomaten i tunnelbanan på väg hem får mig ur balans. En stund innan köandet till automaten har jag och chefs-Andy pratat framtid. "Är det inte dags att göra något annat för dig snart, börja plugga och sådant?" undrar chefs-Andy och börjar en utläggning om att det är viktigt att bli seriös i något skede av sitt liv. Att det gäller även mig. Berättar för honom att jag är lite rädd för Stockholm och en eventuell flytt dit för studier. Att de stänger karusellerna lite för tidigt och allt det där. Att det är en bedårande vacker storstad men att jag skulle sakna lite av London-pulsen. Tror inte att han förstår vad jag menar.
Sedan, när kunderna gått hem, spelar jag lite gammal electro i stereon, han köar upp Happy Mondays i spelningslistan och medan jag moppar golvet i källaren räknar han kassan på övervåningen. Skruvar upp volymen, moppar vidare och försöker samtidigt enas med Andy om en Happy Mondays topp fem-lista. Skrikande mellan våningarna, utan något resultat alls för att vi inte hör varandra (volymen för hög på stereon)
Sedan åker jag hem och tänker i tunnelbanevagnen att det kanske ändå är dags att bli lite seriös snart.