etwo

Det blev ungefär precis som jag befarat att det skulle bli. Hade den oroskänslan i magen redan innan avspark. Det kom krypande mer och mer timmarna innan och när Birmingham-Gardner innan match blev intervjuvad av BBC i ett boxningsgym iklädd en mycket tuff, grå luvtröja var det som att luften redan gått ur Arsenals Ligacupfinal. Kändes som att de var så mycket mer taggade och intresserade av den här finalen, Birmingham än vad Gunners någonsion, någon gång varit inför en match.

"Hur är det egentligen att leva borta i öst då?"

Vaknar med medvetandet i en dröm som vill hänga sig kvar och inte riktigt släppa taget den här tidiga, kyliga morgonen. Vinden letar sig in från ett öppet fönster, några fåglar sjunger trots mörker, kyla och tisdag. I drömmen där jag fortfarande går hänger en varm morgonsol med en ljusblå himmel i bakgrunden.

Att våga stanna kvar, våga fortsätta på något påbörjat och tro på att det kan fungera. Stanna kvar för att man har modet att göra det och stanna för att allt kanske inte är bättre någon annastans på en annan plats. Att allt har sina sidor och man som männsika ändå ställs inför de där bekymmren och svårigheterna. Våga vara kvar hemmavid, bo i sin stad och ta hand om de äldre och bygga vidare på saker. Inte lita till andra utan ta sitt ansvar. Kanske äga modet att vända hem istället för att springa vidare några varv till. Bli klok, vuxen och god som person ändå, utan ett eller ett par av alla de där varven och flykterna. Att alltid fly och vilja bort till något annat och bättre på andra ställen. Att inte vilja det, det förtjänar så mycket respekt och heder. Att inte alltid söka äventyret. Ser några av dem runt mig, bland de jag delade skolår, luktsudd, lunchraster och oventilerade klassrum med. En blir lärare och en annan präst. En finns nära sin familj och en arbetar för sin fars företag. Ser att de jobbar för något, stretande bygger på något fint och större. En helhetsbild som liksom betyder något på riktigt och står kvar som den är när annat rämnar och blir trasigt.

Köper några slags små tomatträd på marknaden och är mycket osäker på hur de små liven ska bevattnas. I större krukor känns det som att det kan ta fart och bli till någonting riktigt bra och fint. Sparsamt, återhållsamt och med måtta känns som ledord när det gäller arbetet med vattningen av de här växterna. Häller ut resten av frukostvattnet fördelat på de tre plantorna och tänker att jag väntar till kvällen med en till runda. För säkerhets skull. I en annan kruka står ett hyacintarrangemang och stoltserar, efter två dagar i lägenheten ännu vid liv. Tittar ned på mig uppifrån en hylla på väggen och gör mig lite nervös. Väljer att inte ge dem något vatten alls den här tisdagsmorgonen. Kanske ikväll.

Är vår egentligen och inte alls februari idag för alla skiner så vackert på gatan och verkar vara på humör för det dom har för sig. Leenden, vårvindar som blåser bort vinterns damm och sorger. Sol som bleker, lyser upp det gråa och en dag mitt i vintern som ger oss en liten, liten bit att smaka av vad som väntar vid vårens ankomst. Lek, skratt, ljusa kvällar, ett stycke nya tygskor, uppkavlat, gräsfläckar och allt det där andra som hör våren till, ni vet. Allt är nära, går nästan att skymta. Svettig på ryggen för första gången på evigheter på cykeln hem från dubbelpass pa kaffehaket. Dubbelpass och svett gör liksom inte så mycket en sådan här dag när det mesta går som det ska. Medvind och mest gröna ljus såklart. Känns som ett Hej och välkommen från den där årstiden som betyder allt för oss ibland.

Kommer mig inte riktigt for, nar inte anda fram och far inte saker gjorda. Inget blir skrivet, jobbar lite for lite och utomhus mest morker. Laser att Marcus Birro ar upprord pa media och Sverige och folket igen. Sneglar pa nyhetsrapporteringen kring detta med ena oga och forstar att han planerar en flytt till Rom. Det ar for mycket morker i hans liv just nu. Later vettigt med en sadan flytt tanker jag. Vem vill inte till Rom i januari? River av lapparna pa min kalender pa vaggen och vantar pa varen. Langtar. Letar universitet pa internet och ser hosten ritats upp. Som vanligt den har tiden pa aret. Lever for nagot annat, nagot kommande, oavsett om det ar varen, Rom, resande eller studierna. Nagot som ska komma senare ger oss naring och mening.

Sover djupt, intensiva drommar. Helgen blir till ny vecka och jag vaknar alldeles for tidigt. Diverse smakryp tassar runt i en jamn strom pa koksgolvet trots brukandet den dar sprayen som ska vara sa bra. Stampar ihjal nagra medan jag lagar frukost-agg. Behover nog spraya mer for onskad effekt.

West Ham mot Arsenal ikvall. Smaka av den. Ett derby med sota undertoner. Som ett gott rodvin att langsamt avnjuta. I ostra London en hetare match an de mot Tottenham aven for oss Arsenal-fans. Instabile lillebror bjuder in den valbargade svarmorsdrommen fran norra delen av staden och det ar stora kanslor i luften.

Vissa dagar ar sadana att man blir man lite for varm och svettig pa ryggen pa bussen nar man ar pa vag hem fran en slitig och pafrestande dag. Man har valt for varma klader, haft en dalig arbetsdag, kanner sig feberfrossig och grinig. Gammal och grinig typ. Man gnaller lite och nagon gammal akomma gor sig pamind, daliga knan eller en pafrestad rygg kommer ater pa tapeten. Kollegor och vanner inte sa intresserade over for lite brosk i ett kna eller stel rygg. Haltar runt, muttrar lite for sig sjalv. Tillvaron  i graskala och fa fargklickar att fasta sig vid eller trostas av. Graskaligt, eftertanksamt vemod nar vintern ar i nagon slags hogform. Haller hart i oss, vintern. Breder ut sig och gor dagarna sa korta men sa valdigt langa pa samma gang. Vissa dagar ar sadar. Morka, langa och bara till for nagot man inte riktigt vet vad det ar.

Snook satt en gang langst fram i taxin. Den har fredagskvallen sitter jag langst bak i dragspelsbussen pa vag hemmat fran lang dag pa nya jobbet. Motsatsen liksom. Men, staden badar i kvallens neonljus, skimmrar forbi utanfor fonstret och varmer upp januari-hjartat. Staden i fredagsmorker bland det vackraste som finns. Ljusen, manniskors forvantningar, gladjen over tva lediga dagar framfor sig liksom skymtar sa tydligt i ogonen. Innan midnatt och annu for tidigt for besvikelserna, sveken och angestladdad helgproblematik. Annu promenerar manniskor med stolthet, raka ryggar, tider att passa och fredagskanslor i kroppen. Vill stanna tiden bara for en liten stund och bevara intrycken och atmosfaren. Ta pa den. Folja skadespelet kavlas upp framfor mig fran platsen langst bak i bussen. En bit fran scenen, en bit fran skadespelarna och handelsernas centrum den har aftonen.

Vaknar i precis lagom tid for att kanna mig utvilad och pa gang. Precis som flanorerna jag moter i parken har jag ledig dag och gar ut pa upptacksfard. Gor sa ibland. Lodar omkring, styr in pa gator jag aldrig sett tidigare och slas av hur jag uppskattar kanslan av att i naromradet hitta nya oaser och parlor som man pa ett par ar inte ens skymtat eller lagt marke till.

Tillbaka i London dar ljummet regnande och latt formiddagsdimma moter en morgonflights-somnig gestalt. Med rock, kangor och sockor redo for nagot kyligare. Nagot nordligare och vassare. Julen redan sa langt borta med en gang. Pa bussen in till stan slar sig killen som satt bredvid mig pa planet till Sverige ned pa satet intill. Bade han och jag rycker liksom till lite vid asynen av varandra. Varpa livlig konversation foljer. Vi sa inget alls till varandra pa flyget nagra dagar tidigare, men nu har nagon slags gemensam grind till konversation oppnats. Och karln var trevlig. Det tror man inte alltid om varandra nar man halv sju pa morgonen med alldeles for fa timmars somn i kroppen tranger sig ned i lagprisflygbolagens minimala saten och sedan trangs med varandra om utrymme for benen. Da ar det latt att tvivla pa manniskors vanlighet, goda vilja och allt det dar. Bara bistert, egoistiskt pendlande liksom.

Alla pa plats. Kanns som det nar det ar juldagskvall i Visby och tid for gamla vanner och bekanta att kort och intensivt aterses i festens tecken. Festen for oss samman. Tillbaka dar allting borjade, i staden som format mig bland manniskorna som givit mig sa mycket. Sa manga minnen och sa mycket som hant. En kvall om aret kanns det som nufortiden. En kvall om aret ses vi alla tillsammans och gor det tillatet att dra upp gamla historier och medvetet glorifiera i en kanske ibland nagot for stor utstrackning. Putsa, polera, goras dem mycket finare, alla de dar minnena. Kanske inte halsosamt, men en kvall om aret kanns det som att vi tillater oss. Fest pa stan och sa mycket forvantan kan anas bland gestalterna i snostormen som obevekligt river in fran havet i vaster den har kvallen. Klubbens panoramafonster ger oss vy over de hoga vagorna och morkret dar ute.
  Kampar i vinden upp dorren till klubbens balkong. Gar ut for att ringa ett samtal och blir for en stund staende ensam i blasten. Lite stannar jag tiden for mig sjalv. Ett kort ogonblick i vinternatten som far mig att se nagot slags sammanhang i allt det dar vi kallar livet. Ser bilder, sma klipp dyka upp pa nathinnan. Som explosioner fran forr. Inte saker pa att jag blir klokare av sammanhanget eller ens att jag ser nagot. Mobilsvarsrost med monoton stamma avryter bryskt och jag gar tillbaka in i till varmen, slammret, musiken och trangseln igen. Ar bland barndomskompisarna i juldagsnatten och kvallen kanns pa nagot vis viktigt. Gar trots aftonens trivsel hem tidigt.   De gamla visdomsorden om att man ska lamna en fest nar den ar som roligast tror jag inte mycket pa eller lagger nagot varde i, men just den har juldagen kanns det som dagens sanning dar jag bland de forsta i motvinden stretar de gamla grandernas uppforsbackar genom snon. Over torget till broderna som kommit for att hamta. Broderna samlade i bilen pa vag hem efter en tidig kvall. Nytt och gammalt pa samma gang.