Morker
Manniskorna vandrar for tillfallet omkring i morker som ar sa kompakt att vissa inte far en skymt av dagsljus under sin arbetsdagar. Det ar kallt, i kylan hukar manniskorna i sina tjocka jackor, palsar och rockar. Skyddar sig mot vindar och vata. Kalla vindar blaser nu, manga langtar in, langtar bort, bara nagon annanstans, vill till nagot mer gastvanligt som inte ar sa kargt. Som tar hand om sjalen lite mer. Balsamerar och varmer. Ger en filt till en kyld manniska. Manga arbetar hart nu, klappar skall kopas och formodligen slar handlen rekord precis som varje ar. Manniskorna maste jobba mer och hardare. Tidigare mornar, sena natter. Kalla vindar som satter de som forsoker sticka upp huvudet och se klart pa plats. Vi hukar dar vi gatorna fram. Manen, gatlyktorna och neonreklamen vakar over vara vandringar till bussar och arbeten och aktiviteter. Lite tid for eftertanke och reflektion.
Sedan ler nagon, kanske skrattar eller drar ett ovantat skamt i kon till lunchen. Staller en fraga eller fragar hur du mar. Ger nagot extra, och plotsligt vaknar du till. inser att du ar manniska, och alla andra diskret kladda, hukande varelser runt omkring dig i det kompakta vintermorkret. Oavsett om rocken ar Prada eller HM varmer Prada en manniska precis som HM-rocken gor det, och alla varms vi upp av leenden och vanlighet. Nagot litet som smalter isen och frostigheten i en evig grasvart decembernatt. Morkret hanger anda kvar, men stegen blir lattare, ryggarna lite rakare.
Halsar pa mitt gamla jobb pa vag hem, pa cafeet bredvid S-Bucks sitter en gammal S-bucks-stammis med sin sedvanliga espresso och mobiltelefon. Alltid mobiltelefonen i naven. Han sa aldrig mycket, grymtade bara nagra fa fraser under de atta, nio manader jag serverade espresso till honom. Alltid nagon i luren, aldrig tid for en pratstund. Nu verkar det som han har bytt cafe. Var for en sekund sugen pa att kila in och halsa pa karln. En upptagen herre, kanske lite blyg, for en gang log han nar hans espresso var forberedd och klar efter att jag sett honom komma in genom entren. Han log ett leende som gick utanpa hans skraddarsydda, morkbla kostym. Ett nyfiket, overaksat pojkaktigt leende (enda gangen jag sag honom le) som gjorde att fasaden ramnade lite grann. Bakom finansmannen visade det sig finnas en glad och nyfiken liten pojke med aptit pa livet. Om bara for en sekund rakade han visa det, sedan grymtade han nagot och atergick till att skriva meddelanden i mobiltelefonen. Vi alla har fasader, och en del har mycket pengar, andra lite, andra roliga jobb och en del har trakiga jobb. Vissa reser runt pa aventyr, medan andra stannar och trivs med det, men vi delar alla att vi bakom fasaden ar nyfikna. Det ar mycket vi inte vet om livet, manga fragor. Och sa vandrar vi tillsammans runt i morkret och kommer tillsammans att gladjas nar varsolen ater borjar skina pa oss. Oavsett om vi bar skraddarsytt eller second hand kommer solen att dela stralarna lika.
Sedan ler nagon, kanske skrattar eller drar ett ovantat skamt i kon till lunchen. Staller en fraga eller fragar hur du mar. Ger nagot extra, och plotsligt vaknar du till. inser att du ar manniska, och alla andra diskret kladda, hukande varelser runt omkring dig i det kompakta vintermorkret. Oavsett om rocken ar Prada eller HM varmer Prada en manniska precis som HM-rocken gor det, och alla varms vi upp av leenden och vanlighet. Nagot litet som smalter isen och frostigheten i en evig grasvart decembernatt. Morkret hanger anda kvar, men stegen blir lattare, ryggarna lite rakare.
Halsar pa mitt gamla jobb pa vag hem, pa cafeet bredvid S-Bucks sitter en gammal S-bucks-stammis med sin sedvanliga espresso och mobiltelefon. Alltid mobiltelefonen i naven. Han sa aldrig mycket, grymtade bara nagra fa fraser under de atta, nio manader jag serverade espresso till honom. Alltid nagon i luren, aldrig tid for en pratstund. Nu verkar det som han har bytt cafe. Var for en sekund sugen pa att kila in och halsa pa karln. En upptagen herre, kanske lite blyg, for en gang log han nar hans espresso var forberedd och klar efter att jag sett honom komma in genom entren. Han log ett leende som gick utanpa hans skraddarsydda, morkbla kostym. Ett nyfiket, overaksat pojkaktigt leende (enda gangen jag sag honom le) som gjorde att fasaden ramnade lite grann. Bakom finansmannen visade det sig finnas en glad och nyfiken liten pojke med aptit pa livet. Om bara for en sekund rakade han visa det, sedan grymtade han nagot och atergick till att skriva meddelanden i mobiltelefonen. Vi alla har fasader, och en del har mycket pengar, andra lite, andra roliga jobb och en del har trakiga jobb. Vissa reser runt pa aventyr, medan andra stannar och trivs med det, men vi delar alla att vi bakom fasaden ar nyfikna. Det ar mycket vi inte vet om livet, manga fragor. Och sa vandrar vi tillsammans runt i morkret och kommer tillsammans att gladjas nar varsolen ater borjar skina pa oss. Oavsett om vi bar skraddarsytt eller second hand kommer solen att dela stralarna lika.