Stranden som den är mest
Försökte ta sovmorgon idag men det gick inget vidare, gick o lade mig tidigt igår, så klockan 06:00 studsade jag upp och var på gång att stiga upp. Sedan lugnade jag ned mig, tog förnuftet till fånga och lyckades slumra till och från till halv nio. Frukost och sedan matsäck och cykel till Folhammar. Vid sandstrandes efter Folhammar ställde jag cykeln och gav mig ut på promenad längst havet.
Med sällskap av vågorna och en och annan fågel traksade jag bort till fiskeläget Sjaustru som bortsett från en fiskebåt var öde och blåsigt. Regnstänk i luften men uppehåll i stort sett under hela förmiddagen gjorde min lilla utflyckt över förväntan. Stranden är en plats för sommaren, men det är en annan sorts glädje att promenera runt på en folktom sandstrand i början av december. På sommaren ett turistparadis och vid den här tiden på året en förvandling till det motsatta. Kontraster är en underdrift och stranden förvandlas till att nästan bli ogästvänlig. Blir kanske mer sig själv, ler inte och pratar inte i onödan med sina besökare. Armarna i kors och ingen omfamning. Istället måste man gräva lite djupare, se genom det uppenbara, knäppa jackan, trotsa kylan och bara ta till sig stranden som den är när den inte tror någon ser. Dert är vardag. Innan den har hunnit fixa till sig, lagt sminket till rätta och åter igen är redo för badgästernas invasion i juli och augusti.
Igår med Wilhelm och Viktor framför tevespelet drabbades jag av abstines. Det var länge sedan sist, och jag känner inte att gårdagen riktigt räcker till för att fylla mitt behov av tevespel, så när detta är skrivet ska jag kila in i mina föräldrars sovrum, låna deras teve litegrann, och koppla in playstationspelet. Bara lite ska jag spela. Bara någon match eller så. Det borde räcka. Premiärspelade Fifa 10 igår. Det var både en fröjd och en besvikelse. En fröjd etfersom känslan, tempot och hela grejen kändes så himla bra, snyggt och verkligt. Besvikelsen: jag gjorde två mål på sju matcher och förlorade alla sju mot betydligt starkare Fifa-grabbar i form av Vikotr och Wilhelm. All respekt till dem, men alla de där förlusterna gnager fortfarande lite obehagligt i mig.
Med sällskap av vågorna och en och annan fågel traksade jag bort till fiskeläget Sjaustru som bortsett från en fiskebåt var öde och blåsigt. Regnstänk i luften men uppehåll i stort sett under hela förmiddagen gjorde min lilla utflyckt över förväntan. Stranden är en plats för sommaren, men det är en annan sorts glädje att promenera runt på en folktom sandstrand i början av december. På sommaren ett turistparadis och vid den här tiden på året en förvandling till det motsatta. Kontraster är en underdrift och stranden förvandlas till att nästan bli ogästvänlig. Blir kanske mer sig själv, ler inte och pratar inte i onödan med sina besökare. Armarna i kors och ingen omfamning. Istället måste man gräva lite djupare, se genom det uppenbara, knäppa jackan, trotsa kylan och bara ta till sig stranden som den är när den inte tror någon ser. Dert är vardag. Innan den har hunnit fixa till sig, lagt sminket till rätta och åter igen är redo för badgästernas invasion i juli och augusti.
Igår med Wilhelm och Viktor framför tevespelet drabbades jag av abstines. Det var länge sedan sist, och jag känner inte att gårdagen riktigt räcker till för att fylla mitt behov av tevespel, så när detta är skrivet ska jag kila in i mina föräldrars sovrum, låna deras teve litegrann, och koppla in playstationspelet. Bara lite ska jag spela. Bara någon match eller så. Det borde räcka. Premiärspelade Fifa 10 igår. Det var både en fröjd och en besvikelse. En fröjd etfersom känslan, tempot och hela grejen kändes så himla bra, snyggt och verkligt. Besvikelsen: jag gjorde två mål på sju matcher och förlorade alla sju mot betydligt starkare Fifa-grabbar i form av Vikotr och Wilhelm. All respekt till dem, men alla de där förlusterna gnager fortfarande lite obehagligt i mig.