London
London. Du ar i varje steg jag tar den har dagen, du ar i varje rorelse och varje moment. Varje andetag och varje hjartslag. I allt jag gor den har dagen ar den har staden over mig och i mig. Greppar hart och tryggt. Vindstilla, solstrimmor, gra och dyster betong langs helgtomma gator. Ostra London lagger sig platt framfor mig och ger generost ur sina fickor. Den dar puben i det dar hornet vi brukade ga till ar fortfarande kvar och mer av en oas an nagonsin tidigare. Plats for planering och administration. Kalender och kulspetspenna.
"Dricker inte langre", sager bartendern pa och haller upp pints till oss. Vi spelar TP och laser helgmagasin. Gar och koper ett par mobler och drommer om en tillvaro som tar en nagonstans. Nagot mer, nagot battre, alltid vill man dit det liksom inte gar att ta sig. Dit man brannt broarna till, dit man skurit band och flytt ifran. Dit man inte sparat pengar att aka. Alltid vill man mer och battre och roligare och kanske ligger problemet dar. Ingenting ar liksom tillrackligt. Skymningen faller over staden och latt till romantiska yttringar och minnenas gloria. Latt for genvagar och latt att bara se det vackra i allt. Latt att glomma. Familjer pa helgpromenader och manniskor pa vag hem fran jobbet, kanske racker det ibland for att kunna se allt det fina, allt det som ar vart nagot, egentligen. I en stad som bade tar hand om sina invanare lika mycket som den slanger ut dem i tomma intet utan sakerhetsbalte och livrem. Alltid upp till var och en. Enskilt ansvar och allt sadant dar. Lagar italienskt, koper ett gott vin och ser det fina. Koper mobler och ser centrum fran sovrumsfonstret. Ser lordagen vakna ur sin dvala, ser kvallen gestalta sig och ligga oppen. Sa som jag minns att de brukade gora, de dar lordagskvallarna i London.