etwo

Pa teven ser jag Rafael Nadal sla Robin Söderling i tre raka set i Paris och tänker pa hur jäkla bra karln är egentligen. Ta alla Robins träningstimmar och slit genom ungdomsaren for att na till de stora banorna och turneringarna. Han tycker säker att det har varit värt det, men sedan finns det sadana som Nadal som liksom inte ar utav denna värld. Bombar in returer, slar ur lägen där ingen annan försöker och har inga nerver som helst. Vad har mannen gjort för att vara sa himmelsk bra pa tennis? Talang, visst, men förmodligen har han bara tränat ännu mer. Det skulle min gamle fotbollstränare ha sagt och det säger jag ocksa.
  Lyssnar pa Joy Division och minns. Inte Joy Divison, för sa manga ar har jag inte bakom mig. Minns London, minns Starbucks för att Starbucks hade Joy Division pa sin evigt repeterande skiva, minns festerna i köken. Joy Division klev under 2009 fram igen och blev nagra slags symboler för min och kompisarnas Londonliv pa ett märkligt vis. Helt ofrivilligt, och är inte säker pa om Ian Curtis hade tyckt om det alls. Han gjorde i alla fall livet glatt för mig och min svenske kollega (och säkerligen min engelske manager, fast han har svart att visa känslor) under korta stunder under arbetsdagen bakom espressomaskinen.
  Kan bli sa med band ibland.
Mina smalben är brända och behöver inte vändas mer pa grillen. Röd är färgen. Langbyxor och ljummet badvatten är huskuren. Känner mig som pensionärsgubbe fran Gnesta pa Mallorca som bränner krutet första dagen i solen och sedan sitter med solhatt, linnebxor och en sangria i handen pa allt-inkluderat-hotellets balkong i skuggan resten av veckan. Och glor pa tennis pa teve givetvis.
  Med Joy Division-aret för egen del gar nog allt egentligen om sanningen ska fram tillbaka till filmen Control pa DVD, men det, det är en helt annan historia...