etwo

Fastnade kåda på mina byxor idag.
  En dag for en lärarvikarie in som ett yrväder över klassen någonstans i lågstadiet och satte alla gränser som den svenska skolan satt upp på spel. Robert hette han och var hos oss plötsligt en dag, bara så där. Eleverna förstod ingenting, han skulle hjälpa till lite i klassen sade ledningen för skolan och alla älskade karln från första lektionen. Han täljde barkbåtar, spelade brännboll, basket, ritade konstiga gubbar och skrattade nästan jämnt. En hund hade han (även hunden vill jag minnas hetter Robert, men det kan jag ha diktat ihop i efterhand)
  Robert älskade skolan och sitt jobb. Det kanske man inte alltid kan beskylla de andra lärarna på skolan för att de gjorde. Men Robert var smittsam. Plötsligt skulle det täljas, mysas och skrattas så mycket mer under alla lärares lektioner. Vi gillade Robban, det gjorde vi. Han var något nytt, något exotikst. Lite Amerika. Klassen fick ett projekt att vi på skoltid skulle bygga en koja i skogen, en stenålderskoja och på så sätt länkades det ihop med ämnet Historia. Kändes som att vi sedan var där hela tiden och byggde. Ingen ville att kojan skulle bli färdig, för så mycket förstod vi elever, att det skulle betyda tillbaka till skolbänken, pinnstolen och näsan i Historia för lågstadiet, eller någon liknande titel på en urtråkig bok med tidslinje, apmänniskor och alllt det där andra som hör historiebok till, ni vet.
  Så vi byggde och byggde. Kom med nya ideér som Robert givetvis nappade på. Även fast vi inte riktigt hade full koll på hur en stenålderskoja såg ut. En bra koja blev det i alla fall och det var ju förstås oundvikligt att invigningsdatumet förr eller senare skulle komma. Från skolan bar vi ut grillkorv, bröd, läskbackar, Slotts senap och ketchup för att på stenåldervis fira av vårat fina bygge. Har för mig att Roberts hund Robert (om han nu hette så) deltog i firandet. Pompa och ståt, alla var ganska stolta över kojan för den var verkligen fin och rejält byggd med tak för alla väder och plats för hela klassen. Robert skämtade och grillade grillkorv och bjöd på kåda att tugga på efteråt som han påstod var stenåldersmänniskornas motsvarighet till tuggummi. Här någonstans var Roberts tid i klassen slut. Han hade bränt sina ideér och påhittet med kåda var slutet på en nedförsbacke i Robers vikariekarriär som funnits där ett tag, men som ingen märkt eller velat märka av. Ingen såg att det sakta men säkert höll på att gå utför. Skratten efter hans skämt var inte längre lika många och för de som tittade noga visade sig bekymrade streck i vikariens panna. Han tänkte nog på hur han skulle ta nästa steg och kanske ta sig några steg bort från clown-rollen. Det gick nog inte så bra, och som ett nytt drag bjöd han alltså på kåda. Som smakade skit och som fastnade mellan alla mjölktänder i munnen och inte gick att tugga på ens några tugg. Smaken outhärdlig, nära att kräkas och Robert ännu mer bekymrad. Det här hade inte gått som han hade tänkt sig.
 Fick det lov att vara lite enbärste?
Ytterligare ett drag från Robert och det var då, när han frågade klassen om de på stenåldersvis ville skölja ned kådan med lite egentillverkat enbärste, som jag visste att hans tid var över.
  Tog några klunkar, spottade ut och traskade hem trött på stenåldern, historia och på Robert. Med smak av kåda i munnen.
  Några månader senare var Robert borta från den lilla skolan. Nytt jobb sades det. Nya elever, nya ideér. För oss tillbaka till skolbänken och egentligen var det ganska skönt. Roberts tid var över. Lärarna kunde pusta ut och återgå till läroplaner, Vi räknar och utveckligssamtal.
  Fastnade kåda på mina byxor idag. "Går det bort i tvätten?" frågade jag mamma. 
"Tror det, man kan försöka med en isbit på, eller är det med tuggummi?", frågade mamma sig själv.
Kåda och tuggummi i samma mening. Iskall i kroppen stannade jag upp, kände smaken i munnen, mumlade något och försvann ut genom dörren.
  "Lite enbärste till fikat?" ropade mamma från köket.
Nej, skojar bara.