etwo

Plötsligt bara så där på allas läppar är den där. Utan förvarning, utan någon bokning placerad och utan att någon är redo alls slänger sommaren ut en dag, liksom bara så där. Sol och sommardag. Kunderna på jobbet är glada, chefen är glad och jag köper några kalla öl till stängningen när chefen gått för att åka med sitt tåg. Efter jobbet uteservering mellan de gamla husen och känslan av att något kommit tillbaka. Något som kanske är lite nyare och vuxnare, men ändå så himla mycket tillbaka. En del saker, en del känslor man bär omkring på tycks aldrig ändras och ännu är ju aftonen så väldigt ung. Sedan blir det mörkt, solen sjunker över finanshusen, jag tar tunnelbanan kortärmad hem fast jag tänkt promenera, köper en brieost och lagar till en soppa som inte riktigt blir som jag tänkte mig den och sedan undrar jag lite hur det är där och om den horisonten ser likadan ut när aprilnatten lägger sig stilla och lugnt. Tänker att något faller på plats, lägger sig på rätt plats fast det på samma gång egentligen bara blir mer stökigt och för mig alldeles för svårt att förstå mig på.