etwo

Det är nog nästan samma stad som jag åkte ifrån för ett tag sedan. Samma hus, små gränder och ställen. Några byter namn, några bygger ut, en del har flyttat och många har stannat. Biblioteket, fiken och barerna som var det som gällde står kvar. Spöken från förr, alla de där bekanta ansiktena, människorna inne bland ruinerna och de medeltisklädda turisterna. Staden bär omkring minnena och upplevelserna i en liten ask. Har ju sett så mycket innan oss. Vi tassar om varandra, förbi utan att låta blickarna mötas. Nickar lite försynt, säger hej till varandra. Ett tag delade vi på något, en barndom, en ungdom, hade en gemensam agenda men allt där blir så annorlunda sen. Förändring kanske, vi blir alla egna individer, växer upp och delar bara våra minnen av det som en gång var så viktigt. Öppnar kanske den där asken ibland, låter det komma över oss, det gamla, innan vi stänger igen den igen och intalar oss att vi gått vidare. Kanske lägger mer kol på grillen, river ur en kupong från den lokala järnaffären och ser över den där fonden pengarna är sparade i nu när det sägs vara dåliga tider.
  Mitt på torget delar ungdomar i färgglada tröjor ut reklam för bredband(inte helt säker på att det var just för bredband, men det brukar vara det när det görs reklam av ungdomar på torg i mindre städer) Ingen verkar vara intresserad, hamburgerbaren är fullpackad, en känd kaffekedja med svårt Starbucks-komplex har öppnat upp portarna på torgets bästa plats och har blivit tilldelad en enorm uteservering. Kaffemonopol i centrum? På en annan plats står en medeltidsklädd figur och svingar lite med ett gammalt svärd. I väntan på bussen hem vill en lite lätt berusad herre kallprata för att döda tid, så då gör vi det en stund. "Är du från Gotland?" Frågan är ett försök till konversation, jag svarar kort att jag är från Gotland. "Det kan jag se det", säger den berusade herren i ett förbryllande svar och sedan är vi tysta tills bussen rullar in på stationen.