etwo

Vi lyssnar, skriver av oss, ställer mycket frågor och skapar gemenskap, den här gruppen. Arbetar lite. Åker på utflykt, hamnar efter ett par mil i bil om möjligt ännu mer mitt i skogen än vad Molkom är. På det anrika vandrarhemmet där vi bor över natten sitter bilder av björnspår och annat vilt uppe på anslagstavlan.  
  Porslinet är gammalt och på sina ställen lite kantstött där det står uppradat, välsorterat i finskåpet i hörnet, har nog varit med om mycket, det där porslinet. Många danser, läger och middagar som passerat genom åren. Människor som kommit och gått över de knarrande, vackra golven på de olika våningsplanen. Dukarna på borden är rutiga och inte nya. Folkets hus av gammal svensk modell. Historierna sitter i väggarna, gammal flyktingförläggning blandar klassisk sommaridyll och bygdefester när det gäller att beskriva det här lilla vandrarhemmet vid den idylliska sjön.
  Lärarna spelar sådana där telefonspel till ganska sent och vi försöker få någonting skrivet oh uträttat i skenet av svaga lampor och med det kompakta mörkret utanför. Antar att man vänjer sig efter ett tag vid det där djupa mörkret som tar ett stadigare tag om en för varje dag som går. Som sanden i ett timglas rinner sommarens eviga ljus så sakteliga ut och det är dags att acceptera nya tiders intrång på oss.