Överskottsbolaget
Är uppe fredagstidigt, äter liten frukost och snör på mig ärvda tennis-sneakers. Morgonen är ljummen och ljus, Kent i lurarna framför datorn, så hoppar över sensommaren och insuper hösten med all dess prakt och stolta vissenhet. Någon sa någonstans att hösten är stiligare, mer värdig än sommaren och skriver nog under på det jag med. Hösten är allt det där med löv, regn och rusk, jag vet, men det är lika mycket ny mundering, ny jacka, nya projekt och hopp om nystart. Pampiga paraplyer i diskreta färger och gubbar i hattar. Och Kent. Som liksom sätter tonen men inte på ett ledsamt sett.
För inte så länge sedan gick jag varje morgon över en tom parkering på väg till skolan. Det var en sådan där överskottsaffär full med verktyg och billiga chips och tvålar med konstiga varumärkesnamn på. Men om tidiga höst-vardagsmorgnar var parkeringen tom och såg ut lite som Vitryssland 1968. Dimma eller duggregn. Och alltid med Kent i lurarana utan att jag minns varför det var så. Men det var inget negativt, med kent och Vitryssland, det var något som passade promenaden tyckte jag. Tog mig en bit på vägen eller kanske bara lite bort för några morgon-minuter och det var alltid det där bort vi pratade om där och då. Helt säkra på vart var ingen, men det var bort vi skulle.
Sedan, när helgen kom var parkeringen alltid fullpackad med pensionärer och barnfamiljer som vallfärdat för de där chipsen och tvålarna. Vallfärdat till Vitryssland för att stressa upp sig. Fruar med fulla vagnar, bakfulla män och skrikande barn. Ibland smög jag in för att köpa lite godis till tevespelsturneringen, andra gånger sålde jag Bingolotter utanför men oftast var jag bara där under veckodagarna. Släntrade över parkeringen, lyssnade på lågmäld rock och kände försiktigt på hösten