Sista målet vinner
Det finns en liten idrottshall här på skolan och plötsligt pågår stenhård internmatch mellan journalist-studenterna. Tar tjugo minuter innan energin börjar sina och undrar, stående med händerna mot knäna och genomsvettig, var all kraft och kondition tog vägen som man hade obegränsat av förrut. På gatan delade vi upp lag, ställde ut de röda metallmålen och sedan spelades det hela kvällarna och helgerna. Mat och fika var pauserna fast vi inte behövde dem så mycket, det var något nödvändigt ont.
Ibland blev det bråk om något i matcherna, andra gånger slogs vi lite och oftast rann det av oss innan något alvarligt hänt. De där matcherna på gatan och garageuppfarterna var livsviktiga att vinna, det var ett eget universum och att förlora fanns inte på kartan. En del gånger fick de vuxna, med lite tålamod och god min, vara någon form av domarkomité och medla fred i helgernas gatustrider. Det var alltid "sista målet vinner" och alltid de stora killarna från kvarteret bredvid som var bäst utan att det fanns något att göra åt den saken. Det var bara så.
En dag, från en till en annan så blev vi för stora för de där bandy-helgerna med vattenflaskor med våra namn på, röda målburar, stoppade innebandybollar och skrubbsår på knäna som sedan sved i duschen och smärtade när man plockade ut gammalt grus ur såren. I idrottshallen på skolan är matchen inte riktigt lika seriös och hård, vi orkar nog inte med det, men koll på resultatet har vi och när någon i motståndarlaget förslår paus för att ta lite frisk luft hör jag min egen, andfådda röst, precis som för tio år sedan, basunera ut: "sista målet vinner!"
Ibland blev det bråk om något i matcherna, andra gånger slogs vi lite och oftast rann det av oss innan något alvarligt hänt. De där matcherna på gatan och garageuppfarterna var livsviktiga att vinna, det var ett eget universum och att förlora fanns inte på kartan. En del gånger fick de vuxna, med lite tålamod och god min, vara någon form av domarkomité och medla fred i helgernas gatustrider. Det var alltid "sista målet vinner" och alltid de stora killarna från kvarteret bredvid som var bäst utan att det fanns något att göra åt den saken. Det var bara så.
En dag, från en till en annan så blev vi för stora för de där bandy-helgerna med vattenflaskor med våra namn på, röda målburar, stoppade innebandybollar och skrubbsår på knäna som sedan sved i duschen och smärtade när man plockade ut gammalt grus ur såren. I idrottshallen på skolan är matchen inte riktigt lika seriös och hård, vi orkar nog inte med det, men koll på resultatet har vi och när någon i motståndarlaget förslår paus för att ta lite frisk luft hör jag min egen, andfådda röst, precis som för tio år sedan, basunera ut: "sista målet vinner!"