Världsmästarcykeln
Ett stilla, skyggt solregn strilar på eftermiddagen över bygden, så stannar inne en stund efter lunch. Somnar djupt, drömmer konstigt och vaknar förvirrad med ett ryck av mullret från åska. Sedan, när ovädret hastigt dragit bort igen är luften frisk och klar. Kvavt har blivit höstlikt, fast på ett bra sätt.
Tidigare på dagen, efter frukosten är jag nere på stranden med bror och säger adjö till den, stranden. Vi brukar göra så, ta farväl för året när det är dags för någon av oss att åka vidare.
Jag har ett par dagar kvar, men bror reser snart. Så vi cyklar dit, badar och säger inte så mycket. Vattnet är kallt för det blåser sådan vind att det blir det. Biter ihop, är i andra tankar långt, långt borta och sitter tysta på den tomma stranden och funderar ett tag. Och pratar lite om allt annat.
Sedan cyklar vi hem genom skogen. Dofterna av grönskan en teater i sig, en alldeles egen berättelse att sätta sig in i och ta del av. Sluter ögonen för några sekunder, andas in djupt och hamnar på helt andra platser än där och då.
Uppförsbacke, bror på 30-årig gammal cykel. Världmästarcykeln, står det på ena skärmen. Ett gammalt klistermärke. Han är först upp för backen och nöjd med det. Den är nästan som grannens hoj, den där gamla Världsmästarcykeln. Att lita på. Men grannen har investerat i en Bianchi-cykel med oerhört många växlar på och jag är mycket avundsjuk. Ingen fotbroms. Den ser livsfarlig ut, hans racercykel. Nästan som en motorcykel med sin blänkande ram och framfusiga uppsyn. Den morrar, vill nog egentligen kasta av sina cyklister, men är följdsam, mjuk i rörelserna. Typ väloljad och en sådan ska jag också ha någon gång.
Tidigare på dagen, efter frukosten är jag nere på stranden med bror och säger adjö till den, stranden. Vi brukar göra så, ta farväl för året när det är dags för någon av oss att åka vidare.
Jag har ett par dagar kvar, men bror reser snart. Så vi cyklar dit, badar och säger inte så mycket. Vattnet är kallt för det blåser sådan vind att det blir det. Biter ihop, är i andra tankar långt, långt borta och sitter tysta på den tomma stranden och funderar ett tag. Och pratar lite om allt annat.
Sedan cyklar vi hem genom skogen. Dofterna av grönskan en teater i sig, en alldeles egen berättelse att sätta sig in i och ta del av. Sluter ögonen för några sekunder, andas in djupt och hamnar på helt andra platser än där och då.
Uppförsbacke, bror på 30-årig gammal cykel. Världmästarcykeln, står det på ena skärmen. Ett gammalt klistermärke. Han är först upp för backen och nöjd med det. Den är nästan som grannens hoj, den där gamla Världsmästarcykeln. Att lita på. Men grannen har investerat i en Bianchi-cykel med oerhört många växlar på och jag är mycket avundsjuk. Ingen fotbroms. Den ser livsfarlig ut, hans racercykel. Nästan som en motorcykel med sin blänkande ram och framfusiga uppsyn. Den morrar, vill nog egentligen kasta av sina cyklister, men är följdsam, mjuk i rörelserna. Typ väloljad och en sådan ska jag också ha någon gång.