etwo

Derbyn alltid speciella matcher att titta pa. Sjalvklart ar det sa, och ofta ar det de dar derby-matcherna man minns allra tydligast av alla matcher man beskadat. De hanger sig kvar, biter sig fast pa nathinnan. Kanske inte alltid helt tydligt resultaten eller hur malen sag ut i detalj, men jag minns var jag var och gjorde under de flesta av de har matcherna mot West Ham, Spurs eller Chelsea.

Hade  imma pa glasogen efter att ha spelat innomhusfotboll nar jag fick reda pa att Fredrik Ljungberg gjort segermalet i 79e minuten mot Spurs 2003. Stod i en gammal moglig sporthalls-kiosk och pustade ut med en varmkorv nar en kompis kom fram, viftade vilt med mobilen i luften och ivrigt berattade att Ljungberg avgjort matchen. Sag inte min kompis genom mina igenimmade, otidsenliga och nagot nordiga glasogon, men minns att jag blev glad.

I februari 2009 vaknade jag upp en kvart innan det var dags for lunch-match borta mot Spurs. kastade pa mig kladerna och skyndade mig ned till puben pa hornet for att ensam med par frukost-pilsners folja matchen som slutade 0-0. Efter matchen tog jag en varmkorv (precis som 2003) pa Brick Lane. Lite ketchup hamnade pa kinden och det talade en dansk tjej om for mig i sin oppningsrepilk. Hamnade senare pa en eftermiddags-klubb dar ett jazz-band underholl. Men det hor kanske inte till historien egentligen.

Sedan har vi den dar klassiska matchen med alla malen i mot Tottenham. 5-4 vann Arsenal med till slut hosten 2004 och jag var en mycket nojd 15-aing. London Calling med The Clash spelades i den svenska televisionen som ledmotiv till hojdpunkterna. For en tystlaten, blyg 15-aring med ett lite for stort intresse for fotboll var det som att den stora varlden kallade med Clash i huvudet pa promenad hem genom den lilla staden. Me for stora drommar och visioner traskade jag hem till middagsmat och Oldsberg pa teve. Hem fast jag nog egentligen redan var pa vag mot nagot annat, nagot jag tankte var storre.