etwo

Tågresa genom Sverige igen. Från söder till något annat. Det blir med den här gamla typen av tåg, där man har sitter i små kupéer. Det känns som man är med i en film, att något skumt är i görningen och att det närsomhelst kan visa sig att man själv har huvudrollen. Ingen verkar dock nämnvärt förvånad eller uppspelt över min entré på tåget eller i kupén.  Delar en sådan med en asiatisk familj. De läser ivrigt i guideböcker och har det lågmält mysigt tillsammans. Ibland somnar de, ibland för de dämpade konversationer tillsammans. De verkar tala om något viktigt. Modern prickar för stationerna vi stannar på i sin kartbok. Nässjö hittar hon inte. Inte Alvesta heller. Tror att familjen är på väg mot Stockholm, men jag är inte på något vidare prathumör den här dagen, så jag kommer mig inte för att fråga dem.

Jag läser i min nyinhandlade bok istället och äter en torr köpesmörgås. När jag kliver av tåget i Linköping sitter de kvar. Vi nickar farväl, precis som vi nickade när de steg in och hälsade på mig i kupén. Jag kommer på mig själv med att verkligen sitta och hoppas på att de ska till Stockholm, som är tågets slutdestination, och att huvudstaden ska ta emot med öppna armar och visa Sverige från den goda, ljusa och varma sidan. För Nässjö och Alvesta i all ära, det är fina små pärlor, men att beskåda de orterna när de är söndagsstängda och när det septemberregnar, det är alltid inte det man som turist från långväga håll förväntar sig av turistmålet.

Kanske skiner solen i Stockholm, tänker jag när jag släpar av min tunga väska i Linköping. Där är det lite kallare i Linköping än vad det var i Skåne och det precis innan mörkrets intågande. Stationens vänthall stänger, basunerar en Securitasvakt ut med myndig stämma, så jag fortsätter att läsa den nya boken utomhus en stund och sedan kommer bussen jag på samma gång både väntar på och hoppas på inte ska dyka upp. Men på utsatt tid rullar den fram till hållplatsen, såklart. Och såklart kliver jag ombord. 

Dagen efter blir det allvar igen och jag kommer på mig själv med att faktiskt inte bekymras så mycket av det som jag trodde att jag skulle göra. Betalar hyran och köper en kaffe. Torget är som senast ungefär, men det känns mer på riktigt den här gången. Jag ser mig själv i alla de äldre herrar som sakta släntrar över stenläggningen. Vissa verkar vilja lyfta på hatten, flagga för och varna mig för något analkande. Lite som om de vet något som inte jag vet.

1994 står han solbränd på stranden med en orange flytväst och ler in i kameran tillsammans med lillebror. Ett nyligen taget brons för Sverige i USA visste de ingenting om. Nyheten nådde inte stranden och husvagnen den sommaren 1998 regnade bort nästan helt, så från den sommaren finns det inte så många bilder alls sparade. Sverige kom aldrig med till VM men han minns tydligt öppningsmatchen mellan Skottland och Brasilien. 2000 handlade allt om Frankrike, men två år senare var den eran över för ett tag. Mästerkspen är milstolpar, somrarna värderas efter dem och de skapar ramar i tillvaron. 2008 bjöd mest på jobb. Pendlande till stan i mormors gamla röda bil, två olika blandband att växla mellan i bilstereon och många väldigt tidiga morgnar. Far tyckte alltid att han körde lite för fort. Vilken hastighet som än hölls kände sig far nog aldrig trygg fullt ut i passagerarsätet med sin son som trotsig förare. 

En bild från 2008 är lite sömnig, en annan är mer enhetlig och glädjefylld. Familjen på gruppfoto vid en rosenbuske och tre bröder som cyklar till havet. En bror i en solstol och en bok i skuggan av ett träd är en av de bättre bilderna i albumet från det året. Sverige var ganska bra på fotboll då, många spelare var på topp, men Spanien hade dykt upp för att stanna i allas hjärtan. Det känns så länge sedan. På fotografierna ser vännerna så små ut. Men stiliga och redo att möta sommarnätterna. Om två VM kommer han kanske ha lyckats spara ihop till en helt egen bil, tänker han. Det tänkte han under mästerskapet 2008 också, minns han.

2008 var annars väntan på något som aldrig kom. Det större, meningen och allt vad det nu var de stiligt uppklädda sprang omkring i gränderna och väntade på ville aldrig riktigt infinna sig. Billiga flak med lager och solnedgångar på takterrassen fungerade bra det med. Och han fick låna den röda Peugeoten när det behövdes.

Men det är svårt att överträffa leendena in i kameran från 94. Glädje och kreativiteten hos två små bröder. En nyfikenhet i blicken som är oslagbar. Man kan drömma och önska sig tillbaka hur mycket man vill, man kan fly och springa och fäktas mot allt utom sig själv. Förr eller senare och hur trött man än är på sig själv och värjer sig så kommer skuggan ifatt. När man minst anar det har skuggan sprungit hela vägen och hunnit upp en någonstans på vägen för att hålla korsförhör.

2012 sitter han försjunken i en dagstidning på ett bibliotek i södra Sverige. Någon bild av det knäpps aldrig och inte speciellt många andra bilder heller den sommaren. Sverige åker ur tidigt ur fotbollsmästerskapet och han blir irriterad på sig själv över att det inte berör honom alls så mycket som tidigare år.

Festivalen i stan går mot sitt slut och det gör sommaren med. Det är tid för den mer eleganta och organiserade hösten att ta vid. Mörkret och byarna knackar på alla dörrar samtidigt, får oss att sakta glömma bort sommarens illusioner och falska luftslott.

Han sitter och väntar på en sent inkommande text och hör fredagsförväntningarna byggas upp bland kollegorna runt omkring. De är bekymrade över att semestrarna nu definitivt nått sitt slut. Han delar inte deras förtvivlan även om han -som relativt ny på stället- till viss del försöker anamma den rådande jargongen. Men han vet att han behöver rutinen och ordningen igen, han behöver jobba och göra nytta för att fungera. September betyder möjligheter till nystarter. Ett kryphål och en sista chans. Allt som kunde ha blivit men som han på olika sätt raserat kan han nu släppa i alla fall för en stund för att åter försöka blicka framåt.

Sommaren är så lätt, även om ju såklart en hel del förväntningar inte infrias så tar man ändå sig igenom den och behöver inte fundera så mycket. Grillar, upptåg, regnskurar och kalla bad bedövar och lugnar oroliga sinnen. Den händer och spelas upp utan villkor eller krav. Hösten däremot är uppstarternas årstid, den kräver ett handtag och en eller annan uppoffring.

Texten dyker så småningom upp på mail och han tar sig efter skiftets slut ett par kvarter norrut. Hemma hos vagabonden är stämningen på topp och det bär snart vidare mot parker, innergårdar och tillslut ett öde hus med  en bra ljudanläggning. Det blir lite av en återseendenas helg. De väljer att kallar det sommarens sista helg, de gamla hjältarna och han. Vagabonden blir dock sjuk efter helgens första dag och tvingas stanna inne. Andra dagen bjuder på nya återseenden och nya hjältar. En Dj från Ibiza kör tydligen också lite taxi som extraknäck och tar honom till svängom någon mil bort. Dj:n är vaken även när det är dags att ta sig tillbaka till stan och sköter en fantastisk spellista samtidgt som han kör och pratar i telefon och med sina passagerare.

På söndagen blir det plötsligt vardag och verklighet igen och då känns det länge sedan gryningarna var varma att vandra hem igenom. Fast en låg höstsol ler och skiner och ger vaga löften om att något bra trots allt nalkas.

Måndagen börjar med att han köper en ny dator och luften är klar som han tycker om och alla på gatan är lite mer elegant och propert klädda än för bara någon vecka sedan. En skolpojke han möter visar upp sin nya fina ryggsäck för en kompis och en bankman vandrar raskt framåt med en bunt papper i famnen och konverserandes i sin smarta telefon. Folk verkar trivas, ha koll på läget och vara på rätt spår.Flintastekarna och foppatofflorna ter sig blott som gamla synder från förr. Det är snart september och sådana som oss kan ta fraväl, hoppa på tåget och försöka med något nytt.

Det talas och skrivs mycket om pickles i stan den här sommaren. Olika former av inläggningar, syltningar, saftningar och hopkok på burk är också på tapeten. Allt som mor och farföräldrarna en gång gjorde ska de ungdomliga versionerna av dem nu återuppta i ungefär samma tappning.Med råvaror av go kvalitet, såklart.

Allt som man kan ska man konservera på glasburk. Köket har blivit de ungas borg, vi är ute efter trygghet. Hemmet har blivit oerhört viktigt och prioriterat. Anställningsskydd och pensionssparande och köp av bostadsrätter och hundvalpar diskuteras runt fikaborden. För det dricks mindre och mindre alkohol bland de yngre i det här landet. Vi föredrar leende barristor framför barhänget. Göran Hägglund och hans Kristdemokraterna är säkerligen också på frammarsch bland väljare under 30. Eller det måste i alla fall vara en tidsfråga innan de är det.

Det ligger en trygg, varm och på många sätt väldigt konservativ yllefilt utbredd över min egen generations ben där vi sitter i soffor och fåtöljer och följer tvivelaktig tv-underhållning om kvällarna. I ombonade och inredningsmässigt klanderfria vardagsrum jäser en sällan skådad nöjdhet. Vi är ute efter perfektion och vill inte ha några plumpar i helhetsbilden. Så länge porslinet matchar gardinerna, brödet är ekologiskt, fiberrikt och hembakat på surdeg och bostadsrätten ligger i ett lagom livligt fast ändå tryggt och lugnt område så får gärna firma Jan Björklund och Göran Hägglund hålla låda inom politiken. Det gör oss inget. Vi unga har tagit vara på devisen om att ge folket bröd och skådespel, fast det i dessa tider sker på initiativ av oss som väljare själva. Vårt surdegsbröd och vårt På spåret, schlagerskådespel och prinsessan (eller vad nu hennes titel är) Estelle, har blivit referensramar.

Vi är en trygghetstörstande generation som lätt låter oss förföras av de konservativas utspel om ekonomisk stabilitet och långsamma reformer. Vänstern är lite för jobbiga och skrikiga, suckar vi och tar en näve ungsbakade lant-crisps från skålen på soffbordet.

Högerns lågmälda, långsamma reformer gynnar de som redan har och äger. Långsamma förändringar behåller de skillnader mellan fattig och rik som redan existerar. Men långsamt är också tryggt för stunden och tillvaro med hängslen och livrem, det är nog vad min generation är ute efter allra mest just nu.

Var tog visionerna vägen? Vart försvann det revolutionära och upproriska? När blev vi så himla nöjda med allt?

Vi unga står alltså i våra kök som har en touch av tidigare decennier, men ändå är behagligt moderna, och konserverar grönsaker och rotfrukter, mandlar, nötter och allt vad det nu är. Kanske står radion påslagen på lagom hög volym och kanske hörs Göran Hägglund predika sin familjepolitik och kanske tycker många av de här konserverarna under 30 att han i sin politik målar upp bilden av deras drömliv. Det kan till och med vara på det viset att de på grund av detta tycker att han är värd en röst i nästa val.

Så är vi samlade igen. Bara för en kväll, men ändå, en återsamling är en återsamling. Det behövdes ingen midsommar eller något sådant i år, utan faktiskt bara en fotbollsmatch på rätt plats i kalendern för att vi skulle lyckas beblanda oss med varandra den här sommaren med.
   En lagom stor teve, en grill, en trädgård med kvällssol och lite tjeckisk öl är egentligen alla ingredienser vi kräver av sådana här sammankomster nuförtiden. Det finns så många trådar att dra i, så mycket tid att komma underfund med var den egentligen tagit vägen och en och annan rövarhistoria att dra, så alltför många övriga ingredienser blir lätt överflödiga och till och med distraherande.

Matchen mot engelsmännen blir en både glad och ledsam historia, men vi är alla efteråt ganska nöjda ändå. Zlatan med sällskap bjöd trots förlusten upp till något som liknade dans och föll med flaggan i topp. I barndomsstadens kvällsmyller några timmar senare går åsikterna dock isär mellan gemene man om hur matchen egentligen gestaltade sig. Var och varannan på barerna visar sig inte ha följt tillställningen och vill inte heller lyssna till våra amatöranalyser.
   En dörrvakt vill granska legitimationen två gånger, en gammal kollega rumlar in på stället med en glödande cigarett i mungipan och hälsar glatt.
   Det råder sedan länge oklarheter kring huruvida man får röka på just den här uteserveringen eller inte. En halvtaskig Dj spelar skivor med utgånget datum och får oss att stanna på uteserveringen framför att ta plats på det lagom engagerade dansgolvet, eller i någon av sofforna där man hör Dj:n lite för väl. Herr Dj verkar väldigt nöjd med sin kväll och får ta del av en shotbrickas innehåll när en barbesökare slår på stort och glömmer nästan bort sitt skivspelande för en stund.

På frågan om man får röka eller inte dyker det inte upp något helt tydligt svar den här kvällen heller, men någon tar ett initiativ till blossande ändå. Vakten har fortsatt fullt upp att vid ingången noggrant granska legitimationer och har ingenting emot att det från olika sällskap på uteserveringen stiger små rökpelare. Snart är den där matchen glömd och återsamlingen vi hade har blivit mer av ett mingel åt olika håll.

Teologistudenten, som verkar vara på gång med många olika saker i år, går till baren och bjuder på en runda. Teologistudier verkar nuförtiden innebära många rundor i baren, i alla fall om man lyssnar till studentens historier från sitt andra år på universitetet. Mina få galna historier från journalistikåret i skogen sinar väldigt, väldigt snart, ja vi hinner inte ens dricka upp det teologen köpt innan jag försöker lämna de galna bitarna i brist på just galenskaper att berätta om. Jag tar istället upp situationen på bostadsmarknaden och gräver ned mig en stund i de högervindar som blåser på olika håll i Europa. Min kristne vän drar ytterligare någon fräck anekdot innan vi splittras på olika håll i andra samtal. För blivande präster verkar det våras med en sällan skådad ungdomlighet och sprallighet.

   Det måste helt ha undgått mig tidigare, att teologer var så mångfacetterade och vidsynta i sina resonemang.

Bland annat det tänker jag på när jag tillsammans med rock-Marcus tar mig hem i morgonen genom vår gamla stad, som vid den här tiden på dygnet inte myllrar utan mer känner efter och tar sig samman inför soluppgång och lunk. Rock-Marcus konstaterar att en gammal stridsvagn utanför det gamla regementet har förlyttats. Jag konstaterar efter en extra titt samma sak och ser att en reklamskylt för ett gym eller liknande har ersatt den gamla tanken. Alla i min gamla stad verkar äga ett gymkort och alla verkar enligt dem själva ha kommit över den bästa dealen när det gäller de här olika typerna av kort. Teologen har ett han också, vill jag minnas att han berättade.

Dagen efter blåser det lite kallt och regnar då och då. Rock-Marcus och jag prövar division 2-fotboll som underhållning och kan bland annat konstatera att de bytt märke på både ketchupen och senapen på den i annars identiska division 2-arenan. Det kan vara så att sockerfria alternativ ersatt de tidigare sorterna, och även fullkornsbröd till korven går numera att välja till vid beställningen av den kokta halvtidskorven. Hemmalaget förlorar med 2-1 och vi muttrar något om lågt tempo innan vi åker hem.

I år måste det bara bli Tyskland. Allting pekar på det precis som vanligt under inledningen av de stora mästerskapen. Men i år, alltså Tyskland är ju bara hur bra som helst. Att skåda med vilket lugn och vilken sans det tyska laget metodiskt, steg för steg bryter ned och besegrar ett Holland fullt av världsspelare är en behållning och något väldigt, väldigt vackert för ett fotbollshjärta.

Regissören, dirigenten och nestorn, Bastian Schweinsteiger, är så klok att man måste nypa sig i armen. Det känns som att han har lika bra överblick nere på planen i sin mittfältsposition som alla kameravinklar och VIP-loger sammantaget. Han finns alltid tillgänglig för en passning och han ser alltid en lucka att sticka in en öppnande passning i. Han håller i när han ska hålla i bollen och han väljer ett tillslag när det är rätt läge för det. Man blir nästan irriterad på karln, han känns mer lugn och sansad än många hemma i sofforna. Det ska inte vara möjligt att sprida det lugn på planen som han gör till det tyska laget.
   Ett tag, under en kort period i går mot Holland var tyskarna lite illa ute. Efter Robin van Persies reducering såg det aningen skakigt ut och Holland kunde ta sig framåt och hota i tyskarnas straffområde. Då, när det som bäst behövdes spred sig det stora lugnet i Joachim Löws lagmaskin. Det var som att hela laget tillsammans drog en varm och trygg filt omkring sig, gemensamt satte sig vid lägerelden en kort, kort sekund och bestämde sig för att reda ut stormen de hamnat i.
   När de bestämt sig för det spelade de vidare som om ingenting hade hänt, som att de aldrig varit illa ute och fick med sig sina tre poäng från den på förhand kluriga matchen.

Visst, man kan tycka det är tråkigt att se Thomas Müller skaffa fram hörnor på alla möjliga sätt i slutet och dribbla runt nere vid hörnflaggan och man kan avsky maskinens syniska tidsdödande bollrullande. Man kan hävda att det är fel, fotbollsdödande och allt möjligt annat, men man kan också bli oerhört imponerad över lugnet de agerar med.
   Tyskland är ett lag fullt ut och ett så pass skickligt sådant att det borde räcka hela vägen den här gången. Glömde även att nämna att Schweinsteigers tillslag heller inte är att leka med. Såklart.

Han cyklar den vanliga grusvägen ned och allt är precis som det brukar vara vid den här tiden på året. Stranden ligger helt tom och redo att upptäckas. Vågskvalp, öppen obruten horisont och bara några små moln som bryter bilden av total idyll.
   Han blir alltid lika handfallen, alltid lika liten som människa och helt oförstående inför allt. Saker hamnar ur sitt sammanhang och han tvingas spendera lite tid med bara sin trista version av sig själv som sällskap. Det är själva meningen med de här små ensamutflykterna. Han försöker lägga pussel och begripa, men trots ett sinne på helspänn och tankar lika kristallklara som det blågröna vattnet några meter framför sig förblir resonemangen dunkla utan några givna svar alls. Han trampar vidare några kilometer till längst med dåtidens småstigar och skrapar sedan ihop tillräckligt med enkronor ur fickan för att köpa starkaste kaffet på menyn på det lilla bageriet och fiket. Deras lilla uteservering och dagens lokaltidning agerar bra förmiddagsterapi. Han konstaterar att det nog blivit sommar trots allt.
   En medelålders herre från huvudstaden med långt hår i en hipp frisyr och lösningar på alla världsproblem några bord bort bekräftar hans misstankar om den varma årstidens ankomst.
För några veckor sedan stod han med hjälten för året på en skoltrappa och försökte förklara för honom hur han lyckats med målet att inte hoppas på något eller involvera sig själv fullt ut i sammanhanget. Årets hjälte förstod ingenting. Han sade att man måste tro på sig själv, att man inte behöver försöka för mycket. Morgonen var tidig och det var precis i slutet på året som hjälten agerat hjälte under. Hjälten försökte nog förklara att man inte kan fungera riktigt fullt ut om man utesluter sig själv från saker, att man inte kan radera sig själv från olika sammanhang. För eller senare trillar man dit.
   Hade hjälten kunnat se honom på cykeln hade han kanske ändå förstått. Starkt kaffe, sol, tidning och penna räcker inte långt på vägen fast man vill. Då och då hamnar man ibland, utan att man har förstått det, på vägar och stigar som bara har en riktining och ett möjligt slut. Man rycks med till vägar man måste man ge sig in på för att det känns rätt eller något. Det är som att köra huvudet i en vägg och det visste både han och hjälten där på trappan utan att de sa något om saken.
Hjälten har sitt att tänka på och han låtsas ha nog med sitt, men vet att ett avslöjande är närmare än någonsin tidigare. 2012 är förvirrat och schizofrent, de där hjältarna behövs och han vill tacka för allt utan att ha en aning om hur man gör sådant på ett värdigt sett.

När vi landar har allt blivit grönt igen. Av det vi reste ifrån finns nästan inget kvar, allt har exploderat och ljumna morgnar har ersatt det där andra. Månaden maj är själva meningen med Sverige, det vi bygger allt på. I maj är det ännu tiden innan grusade planer och semestersvek. Det mesta händer på samma gång i maj, saker är på gång på alla fronter utan förbehåll och vi ser alla fram emot vårt den här tiden på året. Maj är då det börjar, när vi klipper våra band, bränner broarna och kan kasta oss in i nya saker.
   Jag har inte lång tid kvar alls i byn. Inser det utan förvarning och faller i en stunds koma. Försöker berätta det för dig, fast det blir inte alls särskilt bra. Pratar om något annat istället fast jag vet att vi inte har tid för sådant.
   Det är bara en vända till storstan och sedan ett par dagar till i byn innan flyttlasset går söderut. Samma land fast ändå inte. Ser meningslös vår-hockey på teve, försöker tänka på annat och för en stund är vi livrädda tillsammans och på samma nivå. Det kan vara bra att vara det ibland, man blir lite mer försiktig då. Jag lär mig sådant efterhand, att tillvaron kan vara ganska skör ibland. Jag försöker förklara för dig att jag inte kan lära dig något om farväl, att jag är precis lika mycket ute och cyklar som du. Mina förklaringar fastar på vägen och jag försöker glömma faktumet att tiden för sådant redan är ute. Ibland betyder månaden maj slutet på saker också.

Radion håller mig sällskap som en vän som lyssnar. Stänger dörren en stund och gömmer mig. Radiorösterna håller mig försiktigt i handen, tröstar, men säger inte mycket av värde egentligen. Ljudet är lite brusigt, men stämningen i studion så lågmäld och konstruktiv att det gör mig lugn ändå. Tryggheten i en halvbrusig land och sjöväderrapport på ettan tio i tio är det få andra än ni som förstår. Vi skrattade alltid åt honom, den lite äldre med den roliga dialekten och analyserade noga uppläsarnas röstförmågor. Vi härmade och ni skrattade åt oss ibland. Ett stilla vaggande mot sömn och en ny dag med nya chanser. Sommarkvällar och vinterlägenheter med väderleksrapporter som bakgrundsljud. 
   Det finns fina i små rutiner i vardagen som blir till något att hålla stadigt om sen när allt inte är så organiserat och enligt mallen. Det går alltid att plocka fram de där rutinerna. Ovetskapen om hur mycket man kan påverka andra gnager, önskar att jag ibland kunde förstå lite mer. Ständig flykt till annat platser behöver inte vara den rätta vägen.
   Ibland, när saker går snett och inte stämmer med hur man tänker sig dem är det så fint att kunna gå tillbaka några steg och hitta det man trodde på en gång. Men när man packat upp allt, kommit till rätta och hittat det, vad gör man då? Finns det ännu saker kvar att uträtta?
   Skruvar ned volymen några steg på bilradion fast det är fredag för det blir för skrikigt för min smak. Sedan byter jag kanal i smyg och undrar en stund om du tyckte det var för gammalmodigt gjort för din smak.
   Dagen efter sitter jag och bror på en balkong i Arvika och har det ganska bra. Aprilkvällen är kylig men det är en sådan där kväll när man liksom är varm ändå.

Det här med att vi människor spelar olika roller i våra liv verkar i Sverige 2012 vara något som alla inte har förstått. Inte roller som att vi är olika personer vid olika tillfällen, utan roller som att vi har olika uppdrag, befattningar, jobb och sysselsättningar som inte har med den privata versionen av oss själva att göra.
   De här olika, mer formella versionerna av oss själva behöver inte det privata jaget få tillgång till. Ibland är det såklart nödvändigt och till och med lite trevligt om vi ger av oss själva. Kanske drar vi en rolig anekdot på jobbet eller bakar en tårta åt kollegorna till fikarasten. Vi släpper loss på personalfesten och bildar team med de andra på någon meningslös frilufsdag. Så långt, allt väl. Alla är nog överens om att det inte skadar att ge lite av sig själv.
   Det som blir problematiskt är när det privata i för stor utsträckning gör intrång i arbetsrollen. När det privata får för stor betydelse. När personens ”sociala kompetens” spelar för stor roll vid till exempel en omorganisation på ett företag. Det får aldrig bli viktigare att tycka det är roligt att vara med på personalfesten än att faktiskt sköta sina arbetsuppgifter prickfritt och oklanderligt.
   I Sverige 2012 har det blivit mer regel än undantag att arbetsgivare tar sig egna friheter att inrätta egna policys och regler för de anställda.
   Ofta står de här reglerna vid sidan om rikets lagar och det kan kanske ibland kännas relevant och viktigt för ett företag att stoltsera med sådana här regeldokument. Men ibland blir det fel. Tänker till exempel på basketklubben på Gotland som sparkar två stjärnspelare utan att ens invänta deras rättegång, tänker på företag som inför rökförbud och på företag som kartlägger anställdas levnadsvanor i de sociala medierna. 
   Någonstans måste det gå att dra en gräns för vad som är privat, någostans måste det finnas ett rum där vi medborgare inte ses som arbetskraft eller faller under arbetsplatsens lupp. Jag hade en chef en gång som inte brydde sig det minsta om hur vi anställda levde våra liv vid sidan om jobbet. Så länge arbetsuppgifterna klarades av var han nöjd med oss. Det känns uppfriskande att tänka på en sådan arbetsplats i dagens lätt kvava företagsklimat.
   Vi spelar olika roller i livet och förhoppningsvis är mycket av vårt skådespelande privat sådant. Det ska inte bedömas och analyseras av ens arbetsgivare och på grund av det få konsekvenser. Man måste få stämpla ut ibland för att sedan, när man stämplar in igen, vara fri att göra just det och släppa det privata om man vill. Det handlar om våra olika roller.